Vaknade av av det var kallt i husvagnen. Gasolen slut! Termometern visade 7 grader utomhus. Fortfarande kuling och vad värre var, det började regna ymnigt. Inte direkt läge för modellflyg. Gotlands fornsal eller något annat kulturellt hade passat bättre. Elände det där med husvagnar och gasol, man kan ju inte ens koka sig kaffe. Innan man mekat ur gasoltuben och fått in den i bilen, som förstås är full av modellflygplan och annat ömtåligt, är man dyngblöt. Inte lätt att vara entusiast. Men regnet drog bort och temperaturen steg till 8 grader. Hurra! Frampå eftermiddagen blev det faktiskt 11 men vinden höll i.

Peter Wik från Borås som anlänt med nattfärjan drog några testrepor och han hade förstås inga problem med vinden som man kunnat misstänka.

Mattias tog sig också ett par svängar med sin heli. Övriga (dvs. jag) höll sig på backen. Riff hade lånat ett elverk frå GEAB som var stort nog att hålla en halv by igång. Nja nu tog jag väl i kanske, men efter han satt fart på det var det i alla fall ingen brist på ström. Brist blev det kanske i klubbkassan för elverket sörplade ordentligt med bränsle. Klubben hade ordnat med förplägnad, så efter man fått lite mat i magen började livet kännas bättre trots den ihållande blåsten. Solen sken i alla fall. Tyvärr hopade sig åter regnmolnen frampå eftermiddagen. Men det lugnade sig mot kvällen och ett antal piloter testade sina koptrar trotsande sina stela fingrar.

Fredag, första egentliga flygdagen.

Vaknade av att Wiken knackade på och menade på att vi kunde inte sitta och dega hela dagen, utan ut med helikoptrarna och sätt igång och flyg. Det hade ju redan kommit åskådare. Fortfarande hård vind så min Hughes 300 skuttade mest omkring i byarna. Inte det minsta skalalikt uppförande. Lappen och Wiken for dock obekymrat runt med sina Freya-helisar och Wiken doppade rotorbladen så gräset yrde. Sveriges Radio och Gotlands Allehanda kom på besök.

Också Peter blev intervjuad av lokalradions Karin Frimodig. Inslaget finns faktiskt kvar, bara att klicka och lyssna.

Pilson tvättade rosten ur fingrarna och hade innan helgen tog slut gjort av med fyra liter soppa. Åsså dessa eviga envägslager.

På morron gassade solen men efter lunch kom regnet och vi beslöt att göra en tur till Visby och sen ta en sväng till andra sidan ön och inspektera rariteterna.

Vid återkomsten hade solen återvänt och sorgeligen hade Wiken skrotat sin Freya och gjort en installation av resterna. Den som sett hans halsbrytande autorotationer där helikoptern tumlar runt medan den faller ner förstår att det inte alltid kan gå vägen. Naturlagarna existerar faktiskt även om det ser ut som de upphört när han gör sina konster. Nu var det inte Peters oskicklighet som var orsaken, men väl hans våghalsighet. Han gjorde tricket "blade stopper". Dvs. att under en autorotation ska man få bladen att stanna, vilket är precis vad man inte ska göra om man vill få ner en helikopter med motorproblem i ett stycke. Sen ska man ha mod att låta helikoptern falla fritt så länge man törs. Därefter måste man ge full negativ attackvinkel så rotorbladen får fart igen. Såvida man inte har helikoptern upp-och-ner förstås. Då blir det åt andra hållet. Samtidigt måste man få kroppen hänga med runt (varför vet jag faktiskt inte då dessa manövrar överstiger min förmåga med hästlängder). I detta läge vek sig helikoptern sidledes och bladen hamnade i vinkel tio över tio i stället för kvart över nio trots att Peter dragit åt rotorbladsbultarna stenhårt. Farligt farligt, så Peter drog på gas för att slänga ut rotorbladen och rädda situationen. Det gick dock inte Peters väg utan det blev ett ryck som slet loss länkarmarna och bladen vek ihop sig över varandra och sen var det kört. Peter stängde av motorn och sköt ihop sändarantennen medan Hirobon föll som en sten. Sten var förresten rätta ordet, för det var precis vad den träffade vid nedslaget. Aj, aj, aj, det är alldeles för tunn mylla på Gotland..

Eftersom Peter själv tillverkar reservdelar så han räknar med att få lägga ut runt 1500 kr för att få den i luften igen. Av någon märklig anledning höll rotorbladen vilket brukar vara det första som går sönder vid en helikopterkrasch. Peters rotorblad tillhör inte de billigaste så han var märkligt nog lite halvnöjd trots eländet.
Klubben hade ordnat med grillafton och vi avnjöt en utsökt middag inkl. tillbehör. Mitt under måltiden kom räddningshelikoptern flygande förbi på väg hem till Visby varvid Mattias kastade sig på telefon och fick kontakt med besättningen och tammetusan började det inte smattra från Visbyhållet och de kom tillbaks och gjorde en runda över fältet. Otroligt.

Efter att alla hade blivit ordentligt utspisade lade sig vinden och det blev kvällsflyg under glada hejarop. Märkligt nog finns det inga bilder från detta flygande. Vet inte om det möjligen kunde berott på det som serverades till maten?

Vad det nu än berodde på så var Per-Inges maskin en av de mer imponerande tingestarna som deltog. Notera att det sitter två batteripaket i helikoptern. Ett på var sida. Vart och ett är stort som en normal mjölktetra. Skulle inte vilja vara i närheten om det blir kortis i dom. Det här är en heli i .60-storlek ifall nån missat det. Alltså motsvarande en 10-kubikare.

Lördag, den stora flyg och uppvisningsdagen

Upp i ottan för sonen Christer skulle med morgonfärjan tillbaks till fastlandet och Tekniska Högskolan. Molnigt, men det hade äntligen slutat blåsa. P1's naturmorgon sände från Sörmland och det är ju inte långt bort. De rapporterade solsken och mycket riktigt blev det en strålande dag. Lite tunt med piloter på förmiddagen men det repade sig.

Förutom radioinslaget hade Wiken blivit omslagspojke plus ett uppslag i Gotlands Allehanda, så det dök upp en hel massa publik.

Anders lånade ut sin bensinhelikopter till Peter och mellan uppvisningsflygningarna fick Anders inför intresserade åskådare ingående förklara hur den fungerar och hur man flyger.

Frampå eftermiddagen landade Gotlands Räddningstjänst och alla som ville fick provsitta Eurocoptern.

En respektingivande pjäs med modellbeteckning EC 145 och det haglade frågor till besättningen. En pilot och två besättningsmän vilka är sjukvårdsutbildade bärgare. De berättade att de i snitt hade ett och ett halvt uppdrag om dagen och att det tog 50 minuter att flyga till Karolinska sjukhusen (inte sjukhuset). Solna och Huddinge har numera samma huvudman. Helikoptern var försedd med uppblåsbara flytkuddar. Ett måste då de ofta opererar över vatten. När de landade var publiken på respektfullt avstånd men när de skulle lyfta stod många mycket närmare vilket de kanske ångrade då grässtrån, grus och kepsar började yra omkring när piloten gav pitch. Det är ordentligt drag i rotorn när 3,5 ton ska upp i luften.

Framåt sextiden lugnade sig aktiviteterna och kvarvarande deltagare blev ånyo utspisade av klubben.

Denna gång behövde vi inte sitta och trängas i tältet utan hade långbord utomhus i den härliga kvällssolen. Myggfritt dessutom. Det kanske inte finns mygg på ön förresten? I så fall är gotlänningarna bara att gratulera. Stärkta till kropp och själ blev det fart på livsandarna.

Det blev helt vindstilla och då började det förstås rycka i fingrarna. Det blev full åter fart på flygandet vilket inte upphörde förrän det blev så skumt att det inte gick att se ordentligt.

Söndag, städ och hemresedag

Äntligen perfekt flygväder men det var dags för uppbrott och hemfärd.

Heliraukträffen hölls alltså för första gången och kommer förhoppningsvis kommer bli en tradition.
Piloterna från fastlandet var undertecknad med sonen Christer som kommit upp från Blekinge, Falcon från Åsljunga i Skåne, Pilson med familj från Norrköping, Richard Adolfsson från Nyköping. Någon som flög en T-Rex. Peter Wik förstås samt Thomas Cedergren och Perra.

Perra har jag tyvärr ingen bra bild på. Han gömmer sig bakom kepsen.

Vem av dem som är från Oxelösund respektive Nyköping kan jag aldrig skilja på. Hur som helst, Perra kallas alltid bara Perra av någon anledning. Måste fråga nästa gång vad han egentligen heter. Thomas har jag träffat några gånger och han är ju egentligen gotlänning, så honom får man nog bara halvräkna som fastlandsbo. De båda sistnämnda herrarna har ju hållit på med modellhelikopter sedan hedenhös så om det ska vara riktigt rättvist borde de väl egentligen räknas dubbelt. Vete fanken om inte Thomas och Perra måste räknas tredubbelt förresten. Före detta landslagsmän som de är för den som inte känner till det.

Övriga fastlänningar bland helifolket är bara att beklaga att de inte tog sig dit. Från ön deltog förstås Mattias och Anders samt Per-Inge Dyplin, Thomas Leander och några till vars namn jag inte känner (ursäkta min okunskap) men namnen på de flygande piloterna enligt RC-Helis nomenklatur borde vara: Lappen, Anders, Tompa, Skinfaxe, Speedbird, Lasse B.

Blir det så här bra arrangerat nästa år kommer jag gärna tillbaka. Egentligen skulle man spätt på med fler ledighetsdagar, för det finns mycket att se. De Badande Wännernas park i Visby rekommenderas för den som vill se blomprakt så här innan rosorna slagit ut. Rådjur verkar vara en okänd art på Gotland för parken innehöll hur mycket tulpaner som helst. Med tanke på det rabatterade biljettpriset är det inte mycket att fundera över. Åk dit nästa gång vet'ja!

Ett tips bara. Kom gärna lite sent till färjan i Visby om ni har husvagn. Gjorde tvärtom och hamnade i absolut pole position. Det var alltså tomt framför kylaren och hade resterande båtlast jagande i en lång svans bakom efter vi kört av färjan. Endera plattan i botten de två milen upp till motorvägens början eller hålla in vid första bästa parkeringsficka och ta kafferast, låta hydet passera och sen fortsätta i lugn och ro. Det är bara att välja. Hur som helst, när morgonsolen började stråla var huvudstaden i sikte.

Danne Johansson, normalt hemmahörande i MFK BusyBee i Bålsta

Lite kuriosa

Men inte nog med det. I en annan tidning från stenåldern hittade man att Thomas är ju svensk mästare också. Även om det var ett tag sen. Och vem hittar man på 3'e plats om inte en viss Per Nordström! Snacka om ler och långhalm. Gubbarna har passerat medelåldern för länge sen, men flyger helikopter ihop det gör dom fortfarande.

Och Thomas höll nog med om att min StarRanger förmodligen är hans föredetta. Kan faktiskt till och med vara den som är avbildad i artikeln. Historien är som följer:

Håkan Gustafsson från Västerås köpte StarRangern som vrak av Thomas Cedergren med hela nospartiet intryckt. Med hjälp av Enköpingsbon Anders Helmérs skrotlåda (Anders hade på den tiden Hiroboagenturen för Sverige) hittades en intakt framdel som den skarvades ihop med. Modellen är målad med Simprops polyuretanfärg vilket också råkade färglägga Håkans HD trots att den var övertäckt. Hustruns vita cykel gick dock inte att få helt ren. Den är fortfarande idag till vissa stycken rosafärgad. Håkan sålde sedan StarRangern till Claes Kökeritz (brandman från Västerås) som dock aldrig fick riktig ordning på den utan lät den gå vidare till undertecknad som efter lite kompletteringar fått liv i den igen. Bilden är dock inte tagen på Gotland utan hemmavid.

Och som avslutning tar vi med ännu en bild på Thomas Cedergren. Denna gång flygande en Graupner Bell 230 från tiden det begav sig. Bilden tagen på Hökafältet, Halmstad.

Det var det hele. Väl mött nästa år. Jag är säker på att det blir lika bra då.

ps.

(Träffen 2007 hålls även den under Kristi Himmelsfärdshelgen, 17-20 maj. Detaljerad info finns hos Gotlands Modellflygklubb).