Så var det då dags för den 7'e upplagan av Helirauk som tillsammans med IMAC är Gotlands bidrag till modellflygsammankomsterna i det här landet. Men med det undantaget att dessa träffar går under beteckningen Idrottsupplevelser vilket ingen annan träff kan skryta med. Det fiffiga är att allt som rör idrott på Gotland är sponsrat av Riksidrottsförbundet. Även resan, varför en biljett med bil, husvagn plus två vuxna landar på strax över 2000 kronor.
 
Redan på torsdan kom första samtalet. Det var Heli-Uffe och Lena "MonneyPenny" som undrade var vi höll hus? Undertecknad har ju varit först på plats under alla tidigare år. 
Förklarade att hustrun börjat i skola och att vi var tvungna att vänta in sista lektionen på fredagen innan vi kunde släppa handbromsen och börja rulla mot Nynäshamn vilket tog sin rundliga tid i Stockholmstrafiken. Över en och en halv timme från Bromma flygplats till Globen och då var det ändå inga havererade bilar som stod hindrande utan enbart igenkorkad trafik. Under sådana förhållanden är man glad för att bilen är utrustad med automatlåda. Under ett tidigare år började Lenas bil koka och Uffe eldade bort kopplingen så den slirade hela vägen till Nynäshamn om han trampade lite för hårt på gasen. Numera åker Uffe inte gärna genom Stockholm under rusningstrafik. Hur som helst hann vi med 20-färjan och det gjorde förstås att vi inte kom på plats förrän framåt midnatt. Lena och Uffe hade utlovat en kall öl, men ön hade istället bestått dem med en rejäl regnskur så av det blev ingenting. Dessutom var det mörkt som i en septembernatt så det var vara att dra åt handbromsen och gå till kojs.
 
I år kom mångra tråkiga avhopp. Bland annat Gotlänningarna Mr. Mel (Fredrik Melin) skulle införskaffa en fyrfoting. Ove Larsson, numera Västerås, hade en dotter som tog studenten varför Petri Koski blev husvill och fick avstå han med. Raptor-Micke hade funderingar på att komma, men han skrotade sin Radikal G30 under Nationaldagsflygandet efter att en skruv släppt i stjärtdrevet, så han ställde in. Själv hade jag bytt motor i Wikens Hirobo Sceadu som så försmädligen blev kvar på marken under förra årets träff eftersom det var hål i kolven. Nu hade jag dessutom kompletterat med Jocke Anderssons Scedau som det är mycket bättre tryck i trots att det sitter identiska motorer i dem. Märkligt. Men de trivdes bra skavfötters i takboxen trots att det kan bli bra varmt däruppe när solen steker.
 
Lördagen inleddes med hårda vindar. Testflög en av Sceadu'erna men fick ge upp efter en stund. Såg ingenting för tårarna rann. Men solen kom fram under förmiddagen och vindarna avtog.
 
Normalt är det här en rejäl träff med många deltagare. I princip mönstar den alla heliflygare på ön, ett antal fastlänningar plus Gotlänningar i förskingringen. Men i år var det väldans tunnt. Vi var inte ens tio som flög.
 
I allt kunde vi räkna in
Johan Ekling, en av Gutarna i förskingringen som numera slagit ner bopålarna i Sundsvall
Peter Wik Dala Järna, men numera Nödinge
Anders med hustrun Kina, Hällingsjö
Magnus Svenningsson från Bollebygd
Svenne Höj från Mölndal
Emil Jesperland och Anders Norlin från hemmaklubben
Uffe Höglin från Säter samt undertecknad från Bålsta
Som pilot får väl också Jeppe räknas (en av MonneyPennys ätteläggar) som försökte sig på en flygning med en aircombatmodell. Ett flygplan alltså. Men räckvidden var typ 15 meter så den flygningen blev inte värst lång och slutresultatet deprimerande. Men det finns lim som klarar frigolit, så den är väl snart i luften igen. Förhoppningsvis då med lite bättre elektronik ombord.
Av förklarliga skäl var det alltså inte kö i depån, men det flögs stundtals friskt ändå. 
Största behållningen var nog Peter Wiks spektakulära autos. Bland annat när han kommer i full kareta längs banan, stänger av motorn mitt framför sig och fortsätter i en stor looping och sen landar som inget hade hänt. Förstås också när han från hög höjd kommer nedfarande upp-och-ner, stoppar upp maskinen någon meter från backen och hänger där en stund. Fortfarande upp-och-ner med motorn avstängd. Sen bara vänder han helin och ställer ner den på backen. Imponerande.
Lokalbladet helagotland.se dök upp och gjorde reportage om de lokala förmågorna. Dvs. Emil. Och nog är han värd ett inslag i tidningen. Finns inte många som flyger så elegant som han gör.
 
Näringsintaget hade som vanligt hemmaklubben sörjt för. Berit sålde hamburgare i klubbhuset så det vara bara att grilla dem till önskad färg och ladda med tillbehören som stod framställda.
 
Eftersom jag hade med mig en av Wikens avlagda helikoptar förhörde jag mig om han kom ihåg hur man ställer in vartalshållaren? Men det hade han sen länge förträngt detaljerna runt. Bara i princip att man anslöt en av tåtarna till radion och sen flippade nån strömbrytare ett par gånger för att få den att gå in i programmeringsläge. Samt att det nog var en Revmax 20. Kåpan fanns tyvärr inte kvar utan enbart kretskortet med anslutningar. Får leta lite på nätet och se om det finns något matnyttigt där.
 
Söndagen kom med 9 meter per sekund i medelvind och folk var lite avslagna, så det blev av förklarliga skäl inte mycket fluget.
 
Däremot underhöll oss Svenne med sin quadkopter (heter det så om det är fyra propellrar?). Hur som helst styrde han runt med den medan den som ville fick ta på sig glasögonen och kika genom ombordkameran. Intressant upplevelse.
 
Vad kan man då lära av denna träff? 
Att det är alldeles sant att man inte ska ta det där sista åket. Svenne får berätta när ni stöter på honom på nästa träff. Men jag kan ju avslöja så mycket att det bolmade rätt bra.
 
                              
Vid tangentbordet som alltid Danne Johansson från MFK BusyBee i Bålsta.
 
Den som vill se fler bilder kan klicka här.