Just den här historien handlar om att ge sig på en Schlüter Mini-Boy som vid första anblicken såg helt OK ut. Men vid en närmare titt börjar jag förstå att folk förr i världen hade stora problem med att få dåtidens modellhelikoptrar att flyga.
Vissa konstruktioner var väl inte de allra bästa och det elektroniska materialet man hade till förfogande lämnade säkert en del övrigt att önska. Som servon som inte gick tillbaks till utgångsläge utan kunde stanna lite halvvägs beroende på om de kom från ena eller andra hållet. Snabbheten på prylarna var väl heller inte mycket att skryta med. Plus att det ofta var manuell justering som gällde. Sen förstås gyrona, icke att förglömma. Mekaniska. Om man nu ens hade såna.
Men då är det förstås extra noga att allt övrigt maskinellt är OK. Löper lätt och inget glapp. Och där ligger nog en stor del av förklaringen till alla misslyckanden. Jag tänker närmast på alla glada amatörer. Såna finns fortfarande, men nu är det ingen som ens försöker sig på att tillverka nåt för egen hand. Ej heller klarar man att laga saker utan det mesta köps klappat och klart. Och det är säkert tur. Annat var det förr.
Jag har renoverat en hel del gamlingar och ofta tar man sig för pannan och undrar hur ägarna egentligen har tänkt? Man kan t.ex. inte tillverka en länkarm på fri hand som helst ska vara lagrad i kullager eller åtminstone ett bronslager som det var då (numera används nylon).
Jorå, det kan man visst det. Glatt tar man en överbliven kaffeburk eller vad man hittar och klipper ut sin lilla länkarm. Borrar ett hål nånstans i mitten och skruvar sen dit länkkulorna lite på måfå. För att det ska bli riktigt stabilt viker man kanterna lite grand. Förstås säkrar man det hela med smältlim för det ska bli extra professionellt utfört. Sen gör man en till som blev nästan likadan. Men det gör ju inget, för den sitter ju på andra sidan så det syns ändå inte att de är olika. Att de sen kommer att få rotorbladen att bete sig olika bortsåg man från. Eller kanske aldrig insåg. Rotorbladen trackar ju ändå aldrig, och de hade de ju rätt i av förklarliga skäl.
När man så ska ställa i ordning en sån gammal heli kan det ju vara lite charmigt att ha kvar lite hemtillverkade delar tills man upptäcker att det är så mycket glapp i alltihop att rotorbladen knappt påverkas trots fulla utslag på servot. Då får man offra charmen och hitta på nåt bättre.
I såna lägen är bra-att-ha-lådan är en guldgruva. Dvs. om man hittar rätt saker. Tur som en tok fanns där bland allt sparat gammalt Schlütermaterial ett par troligen hemgjorda wash-out'er. Med kullager hör och häpna! Så bort med plåtschabblet och dit med riktiga prylar. Heureka! Inte tillstymmelse till glapp. Nu finns det åtminstone förutsikter att denna plåtfågel verkligen ska kunna flyga.
Dags att kolla stjärtmekaniken. Går det lätt och fint? Jovars, men varför har det droppat smältlim på vinkelarmen? Efter man pillat lite inser man att armen är av helt och hållet. Det enda som håller ihop armen är limfogen. Smältlim på plast! Jösses! Så det får bli nytillverkning där också såvida det inte ligger nåt som kan passa i bra-att-ha-lådan.
Sen skulle gasservot kopplas. Men varför sitter själva förgasarspjället så långt ut? Hoppsan, det trillade visst ut när man rörde på det. Skruven som justerar stoppet är utskruvad för långt, så den når inte ner i spåret. Jaha, hur får man nu till det med motorn monterad i helikoptern?
Notera att det är samma arm som reglerar pitchvinkel och gaspådrag. Man klarar sig därför med 4 servon, men måste göra justeringarna mekaniskt i stället för att trimma i radion.
Någon har stoppat i en motor med förstorad kyltopp och det var ju bra. Problemet nu är att det finns inte en chans i världen att göra något så länge den toppen sitter i vägen, så bort med den. Först måste fläktkåporna väck (vill just nu inte tänka på hur man ska få dit dem igen). Sen ger man sig på själva toppen med friska tag. Krångligt att komma åt visserligen, men en vinklad sexkantnyckel borde funka. Och det gjorde det. För fem av skruvarna alltså. Det visade sig senare att den 6'e skruven var bytt till en vanlig spårskruv.
OK, då tar vi bort förgasaren då. Skruven på ena sidan gick att få loss med viss möda och många eder. Men på andra sidan var den helt runddragen. Tvärnit. Enda utvägen nu blir att ta ur hela motorn, Då inser man att chassit inte är tänkt för någon förstorad kyltopp, för det går enbart att dra ner motorn 2 mm ungefär innan det tar stopp. Och den måste ju ur kopplingsklockan.
Så då är det bara att bita i det sura äpplet och slita bort bommen och allt annat som sitter emellan så man kan få isär chassihalvorna tillräckligt. Givetvis sitter chassiplåtarna med korta skruv och muttrar på insidan. Varför gjorde inte herr Schlüter mellanlägg i form av små aluminiumbitar? Nä, små korta skruvar i specialanpassad längd med muttrar på insidan skulle det vara. Inte undra på att tyskarna förlorade kriget om deras flygplan var konstruerade på det viset. Det skulle ju vara omöjligt att reparera i fält inom rimlig tid och med vanliga handverktyg. För att inte tala om hur mycket tappade muttrar som kom att ligga löst inne i planet och skramla. Och vad hände med dem när man sen rollade kan man ju undra?
Med motorn i handen känner man vad himla tung motor ihop med fläkten är! Fläkten är av plast men sitter monterad på ett tjockt mässingstycke. Antagligen beställt på nån mekanisk verkstad som inte hade en aning om att aluminium borde varit ett mer passande material. En höftning mot en likadan motor ger vid handen att bara där sitter nog ett och ett halvt hekto. Fast med den balansvikten finns det ju chans att motorn går fint på tomgång förstås.
Nåväl, med toppen borta var det ju en enkel match att fixa till förgasaren och dessutom byta skruven i topplocket även om det kanske var onödigt.
Bäst att kolla hur det står till med inloppet också. Blås i slangen och efter en stund ser man ut som Rudolf med röda mulen, så bort med nålen. Man skruvar och skruvar men inget händer tills man inser att en liten insexskruv saknas. Nåväl inget värre. Det var ju snart fixat och nålen kom ut. Fortfarande tvärstopp och det finns en massa illgrön gegga där inne. Ingen större fara. Varmluftpistol plus metanol brukar ordna sånt. No problem.
Så här håller det på och som tur var fanns allting med till denna heli. I stort sett komplett och inget synbart var spräckt, så det ska nog bli flyga av vad det lider. Dock lite orolig för vikten. Rotorbladen är symmetriska och enbart 43 cm långa. Med den tyngden som den här helikoptern kommer ha i färdigt skick får det nog vispa på rätt bra om den ska lyfta. Kanske man skulle fuska och slita ut innehållet i det mekaniska gyrot och stoppa in något modernt som inte väger nåt, för något hjälper det väl? Tiden får utvisa. Det mekaniska gyrot får sitta så länge.
Kommen så här långt är det "bara" att skruva ihop Mini-Boy'en och se fram emot den dag då den kan flyga kompis med storebrorsan Heli-Boy.
En sak var bra i alla fall. Inte tillstymmelse till skruvlåsningsvätska fanns nånstans och det tackar vi särskilt för.
Ihopmonteringen
Att sätta tillbaks allting blev som sagt en utmaning.
Efter att motorn stoppats in och kopplingen skruvats fast så gick det nästan inte runt. Kopplingen låg hårt an mot huvuddrevet. Både med kuggarna och i höjdled. Förstås var det motorn som satt snett. Det lilla spel som funnits mellan kyltoppen och ramen fanns inte längre och vart det tagit vägen blev aldrig klarlagt. Hur man än tryckte och bände kom aldrig motorn i linje med kopplingen. Suck! Bort med alltihop igen. Och som grädde på moset hade jag av någon idiotiskt anledning redan monterat fläktkåpan och lyckats få dit de små pilleduttskruvarna med tillhörande muttrar inuti ramen. Sånt straffar sig.
Hur löser man nu det där med att kyltoppen tar i ramen? Ett sätt är förstås att vända den om, men det finns så klart en anledning till att kyltoppar har större överhäng bakåt. Vid det laget orkade jag inte rigga fräsmaskinen utan det fick bli vinkelslipen på frihand. Inte vackert förstås, men materialet kom bort.
Bort försvann också lusten att förstöra resten av kvällen, så ihopmontering försök två får bli en annan dag.
Några dagar senare.
En titt på toppen gav vid handen att så där kan det bara inte se ut. Det får ju vara nån måtta på amatöreriet, så bort med den och på med träskorna, ut och byt pinnfräs på den gamle trotjänaren SAJO. Leta reda på en liten träbit som anhåll mot förbränningsrummet och några minuter senare var det klart. Resultatet blev ju faktiskt inte så pjåkigt trots att man borde använt en ännu smalare pinnfräs. Men nu finns det skvalpmån i alla fall.
I och med att motorn kom längre ner i ramen visade det sig att den gick att stoppa dit utan man också måste bort med kopplingen. Klart framsteg. Sen kom dråpslaget. Motorn hugger fast när man drar den runt och stoppet kommer när kolven rör sig förbi utblåset. Vad nu då? Isär med motorn och då visar det sig att det bara finns en halv kolvring. Tyckte väl att det var dålig komp. Suck!
Motorn är stämplad OS Max 45F vilket betyder konstruktionsår 1977-78 och OS har sedan länge slutat tillhandahålla reservdelar. Vad göra? Försöka sig på att svarva nånting ur en gjutjärnsbit? Tjockleken på kolvringen är 1x1 mm och dessutom måste den slutsvarvas i inklämt läge. Dvs. man gör en hylsa av ämnet kanske 3 mm för stor. Sen tillverkar man en ny hylsa av nåt passande rör lite större än fodret och låter den sitta kvar i svarven. Slitsa upp och kläm ihop ämnet och pressa in det i hylsan. Kanske lite skruvlåsningsvätska för säkerhets skull. Sen tar man ner dimensionerna både in- och utvändigt till rätt mått. Slutligen sticker man av ytterst försiktigt och får troligen ta de allra sista skären med en Dremel. Eller så får man göra en hylsa till som klämmer ihop kolvringen medan man sticker. Alltså så att kolvringen sitter kvar i klämhylsan när den är loss från ämnet. Lyckas man kan man ju lika gärna göra ett par kolvringar till när ändå allting är riggat och uppsatt. Men det låter nästan som ett motorbyte är mer lockande. Valet föll på en HP 40. Den passade som en smeck ihop med mässingsklumpen. Vad göra? Skruva dit med den tunga mässingsklumpen eller göra nytt?
Eftersom höjden inte stämde riktigt utan att det måste läggas emellan en 6 mm blir det inte mycket kvar av styrning mot axeln (som är 1/4"), så stor risk för att hela fläkteriet med koppling kommer att wobbla, så det blev lite arbete i svarven trots minusgraderna i garaget. Men det var värre utanför. -13 och snöstorm. Som tur var innehöll verktygsutrustningen en delningsapparat. Annars hade det nog varit halvmarigt att borra in de tre rörstiften med 120 graders delning runt en 24 mm cirkel.
Efter nån timme var det hela klart inklusive ett kylelement från en gammal PC då HP'n har en helt slät topp. Resultatet blev faktiskt riktigt bra. Men vikten var en besvikelse. Skillnaden mellan mässingsklumpen och den av aluminium som kändes jättestor i handen visade sig enbart skilja 70 gram. Men det motsvarar faktiskt 1 deciliter bränsle, så något gjorde det ändå. Närmare efterforskning visade att mässingsklumpen faktiskt var original och inget annat.
Dock skiljer det på vevhusets bredd mellan OS och HP så mellanläggen som är 5 mm måste ner till 4 mm. Dessutom ska det sitta en aluminiumbit om 20 mm mellan ramhalvorna, så en sån måste också tillverkas. Varför den inte satt där från början kan man ju undra. Antagligen en av de där anledningarna att de glada gamängerna från 70 och 80-talen så skändligen misslyckades med att få sina helisar att flyga.
Fast å andra sidan ska man inte raljera för mycket över andras misslyckanden. Man kan ju t.ex. undra på vad herr Schlüter tänkte på när han konstruerade drivningen i bommen? Varför i hela friden gjorde han inte det främre drevlagrets hållare så att det samtidigt fixerade bommen? Närå, det främre lagrets hållare har sina två klämskruvar och strax bakom sitter skruvarna som ska hålla bommen. Alltså ett runt rör ska fixeras mellan två plattor. Vem som helst förstår ju att det är dömt att misslyckas. Och inte finns det några bomstöttor till hjälp. Fyra skruvar med två cm mellanrum ska klämma fast ett långt rör som dessutom har en massa rörliga delar och genererar krafter som ska hålla helikoptern i balans. Vad tänkte karln på? I det här fallet är det för sent att göra något åt. Bommen är redan tillplattad så den är mer fyrkantig än rund, så det får väl sitta på det viset tills vidare. Bara nu inte chassisidorna spricker, vilket tydligen var legio enligt de som vad med på den tiden.
Sen var det lite småsaker som att länkarmen till den mekaniska stjärtmixningen var åtdragen så hårt att det gick alldeles för trögt. Så det var bara att tillverka en bussning så den kunde låsas mot länkarmen och spelet justeras med en låsmutter i andra änden. Inget jättejobb, men det tar ändå en stund i svarven. Men det största jobbet är oftast att hitta ett lämpligt ämne.
Plus att förgasararmen hamnade väldans tokigt varför det fick hjälpas upp med ett runt servook från den tiden. Det ser faktiskt riktigt äkta ut. Plus att man kommer åt att justera tomgången genom mitthålet. Fast det mesta fick sen klippas bort för att få dit fläktkåpan. Precis som man skulle gjort på den tiden.
Och så var det ju det där med fastsättningen av motorn. HP'ns mått stämmer inte alls med OS. Så i stället för att börja fila på de ordinarie fästena av bockat stål fick det bli ett aluminiumstycke som fräses ner till exakt mått och mens man står där i fräsmaskinen är det bra om man tillverkar dem spegelvända. Men nu ska vi inte beröra det ämnet mer.
Hur som helst, efter det lade sig en stämning av missmodighet över projektet som sen dess legat i träda i väntan på att vårens ankomst ska ingjuta nya friska tag. Målet är att Schlüterapparaten ska vara flygburen till Kristi Flygareträffen i Norberg. Den som kommer dit får svaret på hur det blev med det.
Under tiden kom det fram en Kavan Ranger ur gömmorna. Dvs. fattigmansvarianten av Kavans JetRanger.
Inuti sitter en Webra 61 med slidförgasare. DynaMix låter ballt! Kanske det vore nåt att ge sig på medan man väntar på att ta omtag i fräsmaskinen?
Hela alltihopa består av ett antal plåtbitar ihopsatta med massor av skruvar med fyrkantiga muttrar. Ingen gammal sprucken plast här inte. Så varför inte i stället börja med den och se hur långt man kommer innan det tar stopp?
Man ska leva på hoppet eftersom det var det enda som blev kvar åt mänskligheten sen någon öppnat Pandoras ask och ovetande om konsekvenserna släppt loss allt elände.
/Danne
(ps. det visade sig senare att det faktiskt gick att få liv i den efter typ lika mycket mekande, men det är en annan historia)
