Helinostalgiträffen i Nyköping 2010

"Pära" Nordström som är gammal modellhelikopterflygare och ingick i landslaget under ett antal år kallade till en träff för de som fortfarande har kvar gamla modellhelikoptrar i flygbart skick. Eller som åtminstone skulle vilja återbörda dem till lufthavet. Så under en septembersöndag dök en liten skara entusiaster upp på Brandholmen i Nyköping. Tyvärr kom enbart av hälften av de som indikerat att de tänkte ta sig dit, så de fick väl skylla sig själva. Vi som var där hade i alla fall en givande dag. Och förstås måste man ha på sig HeliBoy-kepsen. Inte enbart för att dölja flinten utan också visa att man är medlem av det tyska brödraskapet Heli-Oldie. Ett illustert sällskap av män i övre medelåldern (läs 50-plus typ). På deras senaste träff deltog ingen mindre än Dieter Schlüter själv (farbrorn i mitten av bilden) fast han börjar komma till åren. Det var ju han som i mellandagarna 1969 för första gången lyckades styra en modellhelikopter genom att kombinera Bell och Hillers rotorkonstruktioner till det vi idag kallar "paddelsystemet" som antagligen inom några år är ett minne blott då hela den mekaniska mixningen ersätts av elektronik (bilden visar mekaniken från en Hirobo Shuttle).

Pära hade avsiktligt valt att kalla sammankomsten för nostalgiträff i stället för veteranträff då det inte var meningen att sätta upp regler för vad som skulle räknas som det ena eller andra. Betoningen låg i stället på att de som tog sig dit skulle få en chans att återuppleva sina minnen hur det var då, oavsett om modellen var 15 eller 30 år gammal och strunta i om den bestod av metall eller huvudsakligen av plast. Samt att visa moderna helipiloter, som tror att modellen ska krascha om inte stjärtlåsningen fungerar, att gamla mekaniska gyron fungerar alldeles utmärkt. Det går till och med att flyga utan gyro, men den mekaniska mixningen som måste till och kompensationsinställningarna i radion gör att de flesta numera avhåller sig från det. Visst fungerar det, men det finns gränser för hur autentiskt man står ut med. Förr i världen hade man inget val. Det var tillräckligt dyrt som det var. Det var till och med så att det erbjöds så kallade "hustrukvitton" som man tordes visa upp hemma.

Gamla modellhelikoptrar ska helst flygas i svaga vindar eftersom de för det mesta är rätt utslitna i det mekaniska. Plus att de redan i sin glans dagar kunde vara lite stingsliga att hantera. Dessutom har ju piloterna åldrats i samma takt vilket inte gör saken bättre. Både Pohlmans och den norska vädertjänsten YR hade lovat i stort sett molnigt, uppehåll och lätt bris, vilket i princip stämde. Så därav fanns ingen anledning att låta de gamla leksakerna bli kvar på backen. En som flög högt var Patrik som med sin elseglare såg till att vi fick bilder från ovan.

Enda egentliga incidenten var undertecknads Schlüter Heli-Boy som bitvis gjorde helt egna piruetter och inte alls ville vara med om hur husse hanterade spakarna på sändaren. Fast några minuter i luften hanns med trots att den stundtals inte hade flygläget som spakföraren tänkt sig. Sen fick den stå och skämmas tills den kom på bättre tankar vilket den tyvärr inte gjorde. Den bara stod där och tjurade med sitt ylande mekaniska gyro.

I stället blev det Per Elovsons Champion, även den spakad av undertecknad, som fick försvara Herr Diplomingenjör Schlüters heder. Vilket den också gjorde med bravur. Givetvis också den försedd med mekaniskt gyro. Är det nostalgi så är det. En kuriositet i sammanhanget är att flygvirtuosen Peter Wik lärde sig flyga på just denna modell. Han målade dit "elds-flames" i nosen på kabinen under sin tid på yrkesskolan i Vansbro.

Bertil Palmblad hade bl.a med sig en Graupner Bell 222 med 180-graders Heim-mekanik vars swashplatta inte rörde sig jämnt och fint utan vinglade lite hur som helst på vägen upp eller ner. Det ville han gärna ha hjälp med att åtgärda. Bertil hade även en Hirobo Shuttle av den första versionen, samt nånting som torde vara en Hughes 500-kropp ursprungligen för en Heli-Baby, men där någon tidigare ägare klämt i en mekanik från en tidig Hirobo Falcon.

Pära själv hade ett antal lik till beskådande. Gamla tävlingsmaskiner visade det sig. En Schlüter Champion med egentillverkad LongRanger-kropp. En Schlüter SX81 och två Sitarer. Alltså inte stränginstrument från Indien som trakterades av Beatles under deras cannabisflummiga period, utan en konstruktion från en österrikisk tillverkare vid namn Herbert Sitar. Han verkade ha snöat in på helt egna designidéer för konstruktionsmässigt liknade de ingenting annat. Pära förevisade en Simple och en JetRanger. Pära påstår att han ska renovera upp sina gamla helisar nån dag framöver så vi får se hur tävlingsprogrammet tedde sig på 80-talet. Vi får väl se hur det blir med det. Tärningen är i alla fall kastad.

Träffens mest imponerande pjäs var ändå Patrik Gussarvs KKK. En 7,5 kg tung järnklump i form av något som ska föreställa en Hughes 300, framdriven av en 22-kubiks bensinmotor. Balanseringsvikter i form av lödtenn som Patrik lindat upp runt det som behövde viktas gjorde den inte lättare precis. Men den orkade upp utan problem. Imponerande.

Undertecknad hade förutom Schlüters konstruktioner även med sig två japanska modeller av märket Kyosho. En EP, vilken väl får anses som den första fungerande el-helikoptern och en Concept 30 med sina flappande rotorblad som så många lärde sig flyga med på den tiden det begav sig. även den försedd med mekaniskt gyro och fullt kontrollerat flyger runt utan några som helst egenheter.

Däremot nånting som man inte har någon kontroll över är en motorförsedd manick från Cox skallad SkyFox. Det sitter en liten Coxmotor försedd med en vanlig propeller fastbultad i en 4-bladig rotor. Ingen mottagare, inga servon. Bara nån sorts kropp hängande i en pianotråd under rotorn. Det är allt. Förutom att rotorbladen har några märkliga motvikter fastsatta i bladspetsarna. Motorn som snurrar runt med roton måste förstås vara fastsatt i dess tyngdpunktscentrum, annars skulle hela konstruktionen skaka sönder och det fungerar faktiskt men ser bra egendomligt ut. Meningen är att den ska stiga till väders och när soppan tar slut ska den autorotera till Moder Jord. Nu testade vi inte det eftersom högt gräs är en förutsättning för att man ska slippa bära hem resterna i en Konsumkasse. Det var lite för mycket asfalt och andra hinder för att vi skulle tordas fyra av den. Dessutom ligger Norra Hålet som är innersta delen av Mellanfjärden farligt nära för att det ska vara hälsosamt att släppa upp något till hög höjd som sen ska ta sig ner på egen hand till fast mark.

En som dock fyrade av saker var Patrik som visslade iväg raketer från en heli av lite modernare snitt. Tändningen består av en bit kanthaltråd från en slaktad hårtork. Avfyrningen blir inte så exakt kanske, men det funkar alldeles utmärkt. Kruxet är att hinna med avtryckaren på kameran när Patrik ropar "Tänt var'e här! Skott kommer!!!..... förhoppningsvis om en stund......kanske....eller???" och så helt plötsligt "fräääääs" och strax efteråt tar man en bild på ett rökspår.

En Kyosho EP med en Hughes 500-kropp flögs av Ove Andersson från hemmaklubben. Lite bekymmersamt med bladspårningen hade den. De gamla skumplastbladen levde sitt eget liv. Men man ska inte hänga upp sig på småsaker. Det var faktiskt så där det var under modellhelikoptrarnas tidiga år. Man får helt enkelt gilla läget och bortse från hur moderna helikoptrar uppför sig idag.

Innan vi skiljdes var alla var ense om att det här måste upprepas. Har man fått blodad tand så har man. Inte minst jag själv som numera faktiskt har två KKK stående. Bl.a en som i princip är flygklar. Inhandlad från Kent "Gandalf" Thisell för ett antal år sedan och skam till sägandes mest samlat damm sedan dess. Det får bli lite skärpning i vinter när nya bygglokalen står färdig. Under vintern måste vi också få liv i latmaskarna som har gamla modeller stående, för det här är ett väldans trevligt sätt att umgås på. Dessutom helt opretantiöst och ingen behöver visa sig på styva linan för att bräcka någon annan med avancerade flygkonster. Det räcker att man kommer och är intresserad.

Slutligen en film från dagens övningar tagen av Totta.

Refererade gjorde Danne Johansson som till vardags flyger i MFK BusyBee i Bålsta