Jet Power Messe är en kombination av mässa och flyguppvisning som hålls på flygplatsen Bengener Heide i Neuenahr-Ahrweiler i landskapet Rheinland-Pfaltz i mellersta Tyskland. Stället ligger högt upp med vidsträckt utsikt över nejden och syns väl från Europaväg E31. Eller (Bundes)Autobahn 61 som den också heter. Flygplatsen kan väl närmast jämföras med Laxå. Alltså en asfalterad startbana passande för privat och affärsflyg. Mässan hålls i mitten av september och det är ett gäng gubbs som åker dit. Kjell, Robert och Kent från Linköping kryddat med Bålstabon Danne brukar vara standard. Sen är det alltid ytterligare någon mer som ansluter.
Skavsta ligger halvvägs, därför har det blivit Ryan Air som fått stå för transporten till Tyskland, t.ex. Weeze vilken är en före detta NATO-bas på gränsen mellan Tyskland och Holland. Det är faktiskt så att det finns utfarter till bägge länderna.
Innan det är dags att borda hinns det med lite färdkost även om prissättningen på den sidan om skranket där det ska föreställa Tax Free inte precis är vad man kunde förvänta sig. Nåväl ombord var det inte mycket bättre. Toalettbesöken tog de tacksamt nog inte betalt för. Eller inte än kanske man ska säga. Inget går att ta för givet vad gäller lågprisflygbolagen.
Fast senaste gången hamnade vi i Eindhoven av någon anledning. Kanske för att det var Robert som bokade biljetterna. Han ville väl trampa hemlandets jord kan man tänka.
Den mest minnesvärda flygturen var dock under fotbolls-VM 2011. Då var ett lag Djurgårdsutstyrda 14-åriga fotbollsflickor med ombord. Det var ju trevligt i sig, men vilket makalöst fnitter och tjatter. Inte tyst en enda sekund under hela resan. De var precis överallt utom i förvaringsboxarna ovanför sätena. Rätt vad det var kunde det ligga fyra stycken uppepå varann i mittgången och det for ut armar och ben åt alla håll, så var med en viss lättnad och trötta i öronen vi klev av planet.
2010 hämtade vi ut nycklarna till hyrbilen Robert beställt och upptäckte att de bokat oss en Volvo V50. Antagligen tyckte de väl att svenskar ska åka svenskt såklart. Men fem personer inkl. väskor gick bara inte att stuva in hur mycket man än försöker. Tyvärr försvann den enda van som fanns tillgänglig till en annan flygpassagerare som stod efter oss i kön, så det blev att hålla tillgodo det rymligaste som stod till buds och det blev trångt det med. Men det gick att klämma in sig märkligt nog och färden anträddes till Hotel Strand-Kafé i Roßbach. Ett trevligt ställe vid stranden av vattendraget Wied som efter mycket slingrande längs bergssluttningarna rinner ut i Rhen i orten Neuwied strax norr om Koblenz. Kvällen avslutades förstås med några öl i hotellets bar.
Som alltid i Tyskland får man en rejäl frukost vilket tar sin lilla tid och när det väl var avklarat var det dags att sätta kurs mot Jet Power Messe. Eller rättare sagt ta sig upp över slingrande bergsvägar och ner på andra sidan för att komma ner till Linz och färjan över Rhen till andra sidan. Oftast är det full rulle redan när vi anländer. Det är ju en mässa och varje tillverkare eller försäljare får flygpass tilldelade då de kan visa upp sina modeller i luften. Men innan man hinner så långt springer man oftast på Lasse Palm och ett antal andra svenskar. Som vanligt skulle man kunna säga, för det är alltid Nordbor på plats.
Själva mässan består av ett antal jättetält där det mesta som rör modellflyg med anknytning till jet finns att beskåda, inhandla eller teckna sig för. Är man intresserad av någon speciell modell är det bara att hålla reda på passet när den kommer att vara i luften och tills dess beskåda allting som finns att se på. Eller ta en bärs och spana in flygningarna.
Jetmodeller går ju bra fort och det där med att det flygs fortare än skalenlig fart kan man stå ut med när det gäller jetflygplan, för det är svårt att ha några referenspunkter mot verkligheten eftersom man nästan alltid ser dem på håll. Det är enbart vid landning som man märker att de kommer in långt mycket fortare än förebilden och det har sin förklaring i viktförhållandet. Ett modellflygplan kan man greppa i princip var som helst och sen bära iväg det. Om de skulle vara skalariktiga materialmässigt borde de vara tillverkade av stanniolpapper och i princip ohanterbara.
Skalariktig fart med modellhelikoptrar är än värre. Där blir det så himla fel när de kommer sättande som bålgetingar, vilket tyvärr för det mesta var fallet. Visst är det kul för piloten att kunna trycka på eftersom det finns pulver tillräckligt. Men snälla, ta en vanlig "pod-and-bom"-heli i så fall, inte en skalamodell.
Stefan var inte med 2010, men på en tidigare träff hade han med sig en penisförlängare till sin kamera och blev till sin egen förvåning helt oförhappandes uppvinkad på fotoläktaren så han fick stå ovanför skyddsnätet bland de andra långgluggarna. Medan vi andra som "bara" hade 300 millimeters objektiv snällt fick stå och trängas med alla andra som också ville få en bra fotovinkel. Fast om man ska lyckas med det tricket får man hosta upp bortemot 20.000:- för att få ett objektiv som platsar bland proffsen.
Kjell hade ackrediterat sig som reporter för Allt-om-Hobby och kunde spankulera fritt utan att bry sig om avspärrningarna. Dessutom gick han in gratis den ulven. Vi andra fick betala 10 € för lördagen eftersom det ingick ett nattpass och 6 på söndan. Parkeringen var däremot fri. Eftersom det oftast inte går att mötas längs den smala vägen upp till flygplatsen hade man enkelriktat och nerfärden gick på andra sidan parkeringsfältet längs vinrankorna i kringelikrokar innan man till slut nådde stora vägen.
Man behöver inte gå hungrig på dessa tillställningar utan det är välförsett inom det området, och då är det inte bara ett hamburgerstånd vi pratar om, utan ett antal försäljare av typisk tyska maträtter plus en ambulerande ölbar. Nästan lite som Kalle Anka på julafton när de fäller ihop bakgrunden och ger sig av med husvagnen. Fast här fäller man ut en serveringdisk runt hela fordonet och sen är det bara att börja tappa upp. Man betalar 1 € i pant för glaset för i Tyskland dricker man bara inte öl i plastmuggar. Ölen behövs, för det är inte några direkt kalorisnåla anrättningar som det bjuds på, vilket märks på större delen av de tyska besökarna. Eller om det är själva ölen magarna beror på? för öl förtärs i större mängder. Tyskar är ett törstigt släkte verkar det som. Fast som svensk får man vara försiktig med det ordet då öl betyder olja på tyska.
Eftersom det här försiggår mitt i skördesäsongen koras bygdens vindrottning, vilket kanske är lite missvisande eftersom det alltid är ortens vackraste Gretchens som ställer upp utstyrda i allmogedräkt. Vem som egentligen vann gick inte att utröna i trängseln. Stefan lyckades dock få bra bilder från sin upphöjda position året innan vilka finns representerade i Modellflygnytt i den artikel Kjell skrev.
Lördagskvällen avslutas som nämnts med kvällsflyg, eller rättare sagt nattflyg kallad "Nacht der Feuer" eftersom det i princip är kolsvart. Effektfulla luftballonger modell halvstora brukar inleda evenemanget. De kan gissningvis lyfta en liten hund. Sen kan det vara lite vad som helst typ diverse diodförsedda flygplan som far omkring jagandes varandra. Häftigast ändå en helikopter som det bara fräser om eftersom den var fullproppad med fyrverkerier. Hur piloten över huvud taget lyckades framföra den var en bragd eftersom tidvis det enda man såg var ett starkt ljussken på himlen omgärdat av ett rökmoln. Av helikoptern syntes absolut ingenting. Synd att tokfan som monterat en jetmotor på sin VW Caddy inte alltid är med. Startbanan är lite för kort, så när han passerade oss där vi stod förra gången vi var här, hade han redan slagit av och bromsskivorna lyste rödglödgade innanför fälgarna. Eller om han bromsade samtidigt han tryckte på för att det skulle se häftigt ut? Vem vet? Effektfullt var det vilketsom.
Området har förstås en ölhall. En hangar omgjord för ändamålet. Passande benämnd "Der Brennkammer" som frekventerades flitigt i väntan på kvällsuppvisningen ska ta sin början kl. 21. När uppvisningen är över gör man klokt i att raskt skynda mot parkeringen för att inte bli sittande fast i kö. I mörkret är det inte helt enkelt att navigera mellan rader av vinrankor som täcker sluttningen för att komma därifrån. Det syns på backlamporna som tänds här och där vilket inte precis gör utrymningen snabbare. Tömningen av parkeringen tog sin lilla tid och tillsammans med färja och körsträckan längs de slingrande småvägarna i mörkret tog det sin modiga timme trots att det egentligen inte är så långt. Vårt lilla familjehotell hade inte kvällsöppet, men en macka och lite öl plus nånting till kaffet var inga problem att langa fram.
Söndagen blev en repetition men i lite lugnare tempo. Man skulle kunna tro att det händer saker när det är modeller i luften hela tiden och visst var det en och annan som synade Moder Jord, men oftast inget spektakulärt. Dock blir det inte mycket kvar när man drar i med den farten jetkärrorna håller. En fet plånbok är inte fel när man håller på med jet. Det är ett rejält antal tusenlappar som går upp i rök när det illvillas.
Nånting som också var häftigt var Rockwell-Messerschmitt-Bölkow-Blohm X-31. En vektorstyrd manick som balanserade på sin jetstråle och vred sig sakta runt för att avsluta med en flip och åter ställa sig balanserande på jetstrålen. Lite gungigt de första sekunderna, men ändå. Loopingarna eller vad man ska kalla det hade en diameter om två gånger längden på maskinen. Den såg ut att kunna göra vilka trick som helst.
2010 hade vi märkligt nog inte någon sightseeing inplanerad frånsett ett tillslag i Remagen eftersom där var det vinfest med riktig Ompa-Ompa-orkester i Lederhosen. Förstås fanns också där en vindrottning med sina tärnor. Efter att ha vandrat runt bland krimskramsförsäljarna smakade en bit mat bra nere vid Rhenstranden allt medan vi iakttog ett festivaltåg på andra sidan floden som spärrade vägen till bilisternas stora förtret. Men de hade bara att gilla läget. Några alternativa vägar erbjuds sällan. Har man gett sig av från Autobahn för att åka under branterna längs Rhenstranden så har man.
Har man 10 minuter över finns fredsmuséet över Ludendorffbron. Också i Remagen. Den byggdes under 1'a Världskriget för att forsla fram materiel till Västfronten. Under 2'a Världskriget var den järnvägsbron den enda intakta förbindelsen över Rhen sedan Oberkasseler Brücke i Bonn förstörts. Det lokala befälet höll bron öppen trots överkommandots order att förstöra den. Enligt Eisenhower var Remagenbron värd sin vikt i guld för de allierade trots att man tidigare försökt bomba alla Rhenbroar för att skära av tyskarnas reträtt. USA's 9'e Infanteridivision tog sig över Rhen i de tidiga morgontimmarna den 5'e Mars 1945 trots att också tyskarna på slutet gjort allt för att rasera den, men den var alltför välbyggd och stod emot. Dock höll inte bron för belastningarna för alla fordon och utrustning som de allierade försökte ta över, utan 10 dagar senare under reparationsarbetena föll den samman av de skador den fått. Idag är brofästena på ömse sidor allt som finns kvar. Plus ett antal minnesplaketter. Anledningen till att bron inte förstörs tidigare var att de tyska lokala befälen ville att så många soldater som möjligt skulle kunna rädda sig undan de allierades framryckning. Resterna av den 15'e Tyska Armén, ung. 75.000 man, plus mängder av civila hann över innan amerikanarnas operationer Lumberjack och Undertone nöp till och skar av den möjligheten. Tacken från Hitler för att så många soldater undgick fångenskap hos de allierade var att de lokala tyska befälen avrättades. Gravstenarna lär fortfarande stå kvar på en kyrkogård i närheten. Hitler var så rasande över att de allierade tog sig över till Rhens östra sida att han till och med lät V2-raketer avfyras mot bron. Förutom Napoleon hade ingen lyckats ta sig över med en armé.
Det finns en amerikansk TV-serie "BATTLEFRONT" som handlar om 2'a Världskriget och avsnittet om Ludendorrfbron heter "Battle of Remagen". Bitvis förvirrande och ifyllt med bilder från andra scener för att det ska fylla ut ett halvtimmesavsnitt. Dessutom inte helt saklig, men innehåller till viss del autentiska bilder från platsen.
Mot kvällskvisten passerade vi en bilaffär av det mera exklusiva slaget www.autogalerie.de, som koncentrerat sig på allehanda sportbilar med icke föraktliga prislappar. Alltså inte prislapparna i sig, mera det som stod präntat på dem. Märkligt nog var de flesta parkerade utanför affären som om det varit vilka folkvagnar som helst. Men innanför glasrutan stod pacebilen från Indianapolis 2008. En Corvette C6 cab med Emerson Fittipaldis autograf målad på skärmen. Till salu för den kunde hosta upp 74.900 €, vilket faktiskt var billigt om man jämförde vad de skulle ha för det övriga sortimentet. Synd bara att det inte gick att ta bra foton av den genom glaset.
Hemresan 2010 gick utan några större incidenter och denna gång lyckades personalen på Skavsta få ut väskorna på bandet innan de väntande bussarna hann avgå. Tack för det. De verkar ha rätt mycket att göra där innanför. Ibland dimper det faktiskt ner mer än ett plan i timmen. Hua så jobbigt! Man kanske skulle tipsa om ett studiebesök på Arlanda.
Eftersom man ändå i princip befinner sig västra delen av mellersta Tyskland kan man gärna spä på vistelsen med ett par dagar för det finns en hel del att kika på i omgivningarna. Så passa på när ni ändå är där. Här några tips.
- Är man kulturellt lagd är förstås Kölnerdomen och motsvarande dom i Mainz imponerande byggnadsverk. Egendomligt nog klarade sig Mainzerdomen utan skador under 2'a världskriget trots att det är den i särklass största byggnaden på mils omkrets. Rättare sagt är den gigantisk. Resten av stan blev mer eller mindre helt sönderbombad, men inte själva domen mitt i stan märkligt nog.
- När man ändå är vid Mainzdomen kan man knalla över torget till muséet över boktryckarkonstens fader Johann Gutenberg som föddes och hade sin verksamhet i Mainz.
- Påpekas bör kanske att Tyskland är delat i två religiösa områden. Ett katolskt och ett protestantiskt där skiljelinjen går längs Rhen. Icke förty har dock Mainz också en protestantiskt domkyrka. Dock lite blek i jämförelse med den katolska domen trots att den delar den stora Kaiserstraße i två halvor. Pass upp för att vissa helgdagar kan vara olika beroende på vilken sida om floden man befinner sig på. Alltså vardag på den ena sidan och helgdag på den andra. Plus att det där med helgöppet inte har slagit igenom i förbundsrepubliken.
- Turistmagneten Rhüdesheim med dess linbana över vinfälten är förstås ett måste. Dit tar man sig lämpligen med någon av flodångarna. Linbanan slutar 250 meter ovanför Rhen vid Niederwaldmonumentet som symboliserar Tysklands enande, där högst uppepå sockeln självaste Germania tronar i brons. När man kommer ner igen får man inte glömma att inhandla en flaska Asbach-Uralt från destilleriet när man ändå är där.
- Tar man en båt som går lite längre norrut passeras den berömda flodkröken Lorelei med trafikljus och bogserare ständigt till hjälp eftersom det är så smalt att strömhastigheten är högre än vad många av flodpråmarna klarar av. Det finns ju inte precis nån handbroms att ta till, utan det är bara hålla ångan uppe trots att fartmässigt hade det räckt att flyta med strömmen. Men har man ingen fart genom vattnet kan man inte styra, så det är bara att bita ihop och försöka hålla kursen trots att det går undan. De som kommer norrifrån får däremot trycka på allt vad maskineriet presterar för och sega sig fram så gott det går. Högt ovanför på klippan i själva flodkröken står Lorelei själv och vakar över sjömännens själar. Fast egentligen skulle hon ha förtrollat dem med sin sång så att båtarna förliste i de starka strömmarna medan hon med en guldkam kammade sitt långa blonda hår. Enligt legenden ska det vara på detta vis:
- Den vackra Lore Lei, förrådd av sin älskling, anklagas för att förhäxa män och orsaka deras död. I stället för att döma henne till döden sänder biskopen Lore Lei till ett nunnekloster. På vägen dit kommer hon till den höga klippan i flodkröken. Hon ber om tillstånd att bestiga den för att kunna blicka ut över Rhen en sista gång. Där faller hon till sin död och från berget lär det fortfarande höras ett eko av hennes namn.
- Själva orten Bad Neuenahr-Ahrweiler ligger i ett uråldrigt vulkanområde, Thermen som det heter på tyska, varför det finns varma källor, så området har blivit en badort, vilket också ortsnamnnet indikerar.
- Strax söderut längs Rhen i Brohl-Lützing finns muséijärnvägen Vulcan-Expreß. Om tidtabellen inte passar kan man ta slingervägen upp till serveringen i toppstugan där det finns en stenpark med en mängd fossil som visar att hela områden måste ha legat under havsytans nivå, vilket är lite svårt att föreställa sig när man befinner sig så högt upp. Kan förstås också vara så att jordytan tryckts upp av vulkanisk aktivitet eller landmassornas förskjutning. Idag ligger den cirkelformade sjön Laacher See där vulkankratern en gång fanns.
- Tycker man att ett gammalt skraltigt tåg är för mesigt finns alltid Nürburgring för den som törs trycka plattan i botten och ändå bli tvungen att ha ständig koll i backspegeln för att hålla undan för de som verkligen kan gasa. Det är inte långt dit. Bara ett par mil sydväst från Neuenahr-Ahrweiler. Eller i princip nån mil från museibanans toppstuga. Bara att ta sig under 61/E31 och ansluta till väg 412. Dock kanske man ska undvika att ta en runda med hyrbilen. Adressen är Nürburgring Boulevard 1, 53520 Nürburg.
- Tyskarna gör av förklarliga skäl inte gärna reklam för sin krigsmakt, men i Koblenz finns ett muséum med väldigt låg profil. WTS Museum, som betyder WehrTechnische Studiensammlung, vilket inte säger nånting tills man upptäcker att det också kallas Museum der Bundeswehr. Adressen är Mayener Strasse 85-87, 56070 Koblenz och innanför portarna finns tammefan allting från pickelhuvor till jetplan och helikoptrar. För att inte tala om alla tanks, fordon och allt möjligt annat som funnits i krigsmakten. Inträdet är löjligt lågt, så per timme får man mycket för pengarna om man är tekniknörd för många timmar blir det.
- Landar man i Frankfurt finns Zeppelinmuséet i anslutning till flygplatsområdet. Inget finns kvar av de gigantiska hangarerna, men man har samlat ihop det som inte blev sönderbombat eller förstört under 2'a Världskriget. Adress Kapitän-Lehmann-Straße 2, 63263 Neu-Isenburg (Zeppelinheim).
- Är man intresserad av gamla tåg finns Frankfurter Feldbahnmuseum e.V. Adress Am Römerhof 15F, Frankfurt.
- Åker man bil är Hubschraubermuseum (helikoptermuséet) lite söder om Bremen ett givet stopp. Adressen är Sable-Platz 6, 31675 Bückeburg, där det bland annat finns en hel del av Dieter Schlüters alster liksom av de övriga tidiga tyska modellhelikoptertillverkarna.
Numera ligger muséet inte helt obemärkt mitt i stan bland korsvirkeshusen eftersom man byggt en jättelik malplacerad glasbyggnad i änden på den stenbelagda gårdsplanen härbärgerande Red Bulls BO-105 CBS-4 D-HTDM som vad vi vet är den enda fullstora helikoptern som kan flyga ungefär som de vi leker med. När vi gästade stället var det enda som skvallrade om att det fanns ett helikoptermuséeum att den stod uppställd på en pelare där glashuset nu finns. Nu är den inne och hänger upp-och-ner.