Veckan innan midsommar var det dags att anträda färden till Gotland för att bevista den femte upplagan av en av Sveriges trevligaste modellhelikopterträffar, nämligen Helirauk på GMFK's fält strax söder om Visby. Som alltid ordnar Visbyklubben att man får rabatt på färjebiljetten så kostnaden att ta sig dit är inte mycket att bråka om. Väljer man någon av de billiga avgångstiderna blir det ännu bättre.
Stockholmstrafiken är oberäknelig så det var bäst att anträda färden i god tid. I lokalradion yrade man nämligen om stillestånd på Essingeleden. Visserligen norrgående, men man vet aldrig. Stockholmare har nämligen för vana att bilda "tittköer". Dvs, har det hänt något i ena riktningen blir det även stopp åt andra hållet. Av ren nyfikenhet. Suck! Det lät också oroväckande att det var problem i tunnelröret som går mot Nynäshamn. Nåväl, allt gick bra och en pizza hann slinka ner i väntan på färjan.
Väl ombord tänkte man betala räkningar eftersom man ändå inte har mycket för sig, men SEB's Internetbank är en katastrof. Inte funktionsmässigt, men man tager sig för pannan vad gäller svarstiderna. Måste det ta flera minuter att plutta iväg ett dussintal siffror om GPRS är ens enda alternativ? Sådana transaktioner klarade till och med hålkortsdatorerna på bråkdelar av sekunder. Varför i hela h-e måste man ha en massa bilder, Java och onödigt krafs under en betalningsfunktion? Skärpning SEB! Kontakten bröts definitivt när det var två räkningar kvar. Antagligen åker man väl på att knappa in hele skiten en gång till. På tal om idioti kan man undra varför t.ex. bensinbolaget OK klarar av att använda samma 7 siffror på varenda räkning? Medan de flesta andra företag inte klarar av att identifiera sina kunder om man inte måste knappa in dubbelt så många tecken. Dessutom olika varenda gång. Har de där datanissarna ingen aning om vad man har datorer till egentligen? De ska ju göra livet enklare, inte tvärtom! Verkar inte så. Efter att förbindelsen definitivt brutits roade jag mig med att räkna ut hur länge hemkommunen skulle kunna skicka de kvartalsvisa räkningarna för VA och sophämtning innan de måste börja återanvända sifferkombinationen i OCR-numret? Kommunen håller c:a 18.000 innevånare och säg att det kanske finns 7-8.000 fastighetsägare som man behöver skicka räkning till. Svaret blev mer än 250.000 år! Snacka om framförhållning.
Överresan gick bra trots att TomTom envisades med att det är bra korkat att backa hela vägen till Gotland. Speciellt eftersom det fanns en husvagn kopplad bakefter.
Dock angjordes lyckligen Vurpen en bit efter midnatt. Skymningen hade redan lagt sig och knappt ens Telia var vaken.
Dagen därpå anlände en mindre arbetsstyrka i form av Bengt, Per-Inge och Berit för att göra den sista finputsen inför träffen medan Emil Jesperland underhöll oss med sin otroligt harmoniska akrobatflygning på låg höjd. Undrar om Emil nånsin gör något misstag? Det ser då inte ut så i alla fall.
Natten mot fredag anlände Åsa, Ove och Petri som var oförskämda nog att ta med sig vindar i form av halv storm. 13-14 sekundmeter enligt SMHI, så helisarna hissade en hel del. Men, men, det blåser ju för det mesta på öar och Gotland är inget undantag så det är bara att gilla läget. Dagen ägnades istället åt en tur norrut längs kusten med raukstopp och för att handla raukta läckerheter från havet.
Målet var Gotland Ring och Lelles Bike Week där en massa motorcyklister samlats för att köra skjortan av varandra. Min granne påstår att det är tre saker som fattas för en motorcyklist. Nämligen två hjul och en hjärna. Med tanke på stålbarriärerna och farterna som presterades kanske det ligger nånting i det? Men mulligt ljud var det i de Italienska maskinerna, det måste erkännas. De Japanska motorerna ylade friskt medan Aprilia och Ducati lät mera åt HD-hållet. Fast med högre varv. Men det kanske inte är så konstigt då det är V-twin-motorer det med.
På vägen tillbaks passerades Slites imponerande kalkbrott
Samt en kringla med texten Tjelvars grav.
Intressant, det måste kollas in. Mycket riktigt, en bra bit in i skogen fanns en skeppssättning av resta stenar i form av en båt. Enligt Gutasagan var Tjelvar den förste Gotlänningen.
Vägen, eller rättare sagt hjulspåren, såg ut att fortsätta och kommen så långt kanske man skulle pröva att se om det gick att komma vidare? En snabbkoll med Katarina visade att det nog var ett antal kilometer innan det dök upp en mer farbar väg. Katarina har inte stenkoll på vägbommar så det kunde nog bli en rejäl backning för det gick inte att vända, trots att hon ofta kommer med förnumstiga kommentarer typ "vänd där möjlighet ges......" utan att förstå att det inte går. Kommunicerar man inte med den som sitter bakom ratten utan enbart tar sina order från himmelen kan man väl förstås kläcka ur sig vad som helst. Ja, ja... Men hon e bra att ha för det mesta, så det är bara att härda ut.
Men det hela avlöpte väl trots att att man på sina ställen måste igenom stora vattensamlingar. 4-hjulsdrift och högre frigång hade inte varit fel. Men det gick bra och Hisinge-Packarden tuggade sig fram medan Petri undrade om undertecknad mist förståndet som valt den rutten? Han hade antagligen sett Gotland Grand National på TV och den latskallen hade väl förstås ingen lust att stiga av och putta på ifall vi fastnat i lervällingen.
Väl tillbaks på Vurpen hade Peter Wik och Uffe Hilmersson anlänt, samt även Daniel Tengvall, så innan kvällsmaten tränade Wiken och Daniel nån sorts helikopterperformance. Svårt att säga vad det egentligen skulle föreställa?
På plats fanns även West Coast Heliteam i form av Magnus och Anders med fruar.
Fruar hade inte East Coast Heliteam från Norrköping med sig, men väl en laddning helikoptrar som sen kom att bjuda på en massa potenta flygningar. Ibland gick det väl lite väl våghalsigt till vilket tyvärr straffade sig. Men vem kommer ihåg en fegis?
Lördagen som var den officiella starten på träffen inleddes med att Stig från arrangörsklubben förklarade fältreglerna som innebar att ingen fick flyga mitt framför depån vilket lät lite märkligt med tanke på hur man flyger modellhelikopter. Men det visade sig vara riktigt bra. Ingen ställde sig mitt på och blockerade banan, utan alla spred ut sig och flög på sin kant.
Nu hade även Mr. Mel och Fredrik Rotzén anslutit med sina Logos. Anslöt gjorde även Emil från hemmaklubben. Denna den femte träffen hade alltså samlat det skickligaste pilotgänget hittills och vem var då vassast? Omöjligt att säga för det är så många som helt verkar sakna begränsningar när det gäller att trixa runt modellerna i lufthavet.
En flygning levererad från East Coast Heli måste dock ha en pinne, då helikoptern i full fart slog på en tvärnit, gjorde en vändning på ingen höjd alls, försvann ur allas åsyn men åter steg till väders. Piloten måste ha prickat en grop eller sänka, för så högt var inte gräset att stjärtbommen kunde gått fri under den frivolten. Spektakulärt.
En annan som klippte gräs var Wiken, som efter samkvämet på kvällen när skymningen hämmade sikten, satte eller snarare lade sig i en vilstol mitt ute på banan och inte fegade och nöjde sig med att klippa högt gräs. Det avlöpte faktiskt bra och alla gick ut för att kolla in cirklarna han åstadkommit i landningsbanans redan kortklippta gräsmatta.
Träffen dominerades av två saker: Elhelikoptrar och avsaknaden av paddelstång. Den kombinationen kommer troligen vara standard inom en mycket snar framtid.
Samma helg var det prinsessbröllop och denna minnesvärda tillställning bidrog till att det var tämligen lugnt på startbanan under själva akten och den efterföljande kortegen. Men sen brassades det på för fullt igen.
Mr. Mels farhågor att flyga ensam under söndagen kom på skam. Det flögs friskt och Wiken bestod oss med ett antal autos med sin lilla Gullefjun.
Några incidenter blir det alltid som när Uffes Spectrum tappade drivningen på stjärten och spred ut delar i omgivningen.
Inte att förglömma dök Lappen (Mattias Appelquist) upp på blixtvisit. Just denna helg hade han brått för han skulle bogsera segelflyg. Det var ju Mattias som med stor entusiasm drog igång Heliraukträffarna. Han har tyvärr lagt helikopterflygandet i malpåse och flyger numera mest fullskala, vilket var det han började med innan han fick smak för modellhelikopter efter att ha flugit ett gäng modellflygare till en träff på fastlandet.
Grannens något nedsättande åsikter om motorcyklister fick vatten på kvarn när Wiken, Uffe och Peter ställt sig i kö för att köra ombord på färjan till fastlandet.
Sveriges samlade polisstyrka fanns denna helg samlad på två ställen i landet. I Stockholm för prinsessbröllopet och resterande ordningsmän på Gotland med anledning av Lelles Bike Week. Och vad får man då skåda i hamnområdet? Jo en glad organdonator som under en hel vecka lyckats undvika lagens långa arm och med 100 meter kvar till färjeinfarten med ett brakande reser upp sin cykel på bakhjulet och på det viset kör om alla bilar. På insidan! Allt medan polisen står inne på färjeområdet och noterar skeendet. När han väl svänger in för att ställa sig i kön står där en barsk herre med blanka knappar under reflexvästen och pekar med hela handen: Du där, sväng åt sidan. Vi vill ha några ord med dig!
Två hjul till kanske motorcyklisten inte behövde. Han klarade sig bevisligen med ett, men en förnuftigare hjärna hade nog inte suttit fel. Hur det hela slutade förtäljer inte historien eftersom vi gick och tog en glass istället för att beskåda efterspelet.
Helirauk 2010 avslutades med att Danne och Per-Inge flög sina helis i skymningen tills dess andra flygande tingestar gjorde sig alltför påminda.
Natten föll och tystnaden lade sig. En ensam liten rabbis tog åter Vurpen i besittning.
Lelles Bike Week och Helirauk var slut för denna gång och kalkstensön fick ett par veckors vilopaus innan Almedalsveckan återigen förstörde lugnet för dess innevånare. Men vi förväntar oss förstås en upprepning av åtminstone Helirauk nästa år. Resten kan kvitta. Så la M/S Visby ut för att anträda färden till fastlandet i strålande sol. Lite för mycket av den varan blev det kommande veckor, men det är en annan historia.
Vid tangentbordet, som alltid, Danne Johansson, MFK BusyBee i Bålsta