Den 4'e omgången av Helirauk avhölls under mer stillsamma former än tidigare år. Inte den otroliga insatsen från GMFK vi hittills varit bortskämda med. Men det var faktiskt bra. För egentligen hade vi kommit för att i första hand flyga helikopter och umgås. Med betoning på det senare. Så att varken Radio Gotland eller någon av de två lokalbladen Gotland ståtar med dök upp var snarare att betrakta som en bonus. Nu behövde ju ingen känna sig tvingad upp i luften enbart för att det fanns celebert besök, utan vi flög när vi hade lust. Den publik som dök upp var väl närmast att betrakta som närmast sörjande eftersom ingen annonsering av träffen hade gjorts. Dessutom slapp klubben en massa arbete med att resa och riva partytält plus allt annat som hör ihop med en större publik träff.
Själva tidpunkten var flyttad till sista helgen i juni och inte som tidigare under Kristi Himmelsfärdshelgen. Det var en lyckträff. Efter att vi tidigare bitvis frusit som hundar var det nu tvärtom. Varmt så det förslog. Men samma envisa vind. Märkligt nog från nordost vilket är ovanligt på Vurpen. Men det stillnar mot kvällen och så här års flygs det halvvägs in på natten och kan kan få se märkliga fenomen på himlen. Moln som lyser på undersidan.
Mr. Mel, dvs. Fredrik Melin som är gotlänning till börden, hade sin data och mätutrustning med sig och hjälpte de som önskade att få ordning på helikoptrar utan paddelstång.
Paddelstång undrar någon, vad är det?
Jo det är en mix av två mekaniska konstruktioner för att kontrollera en helikopter som Dieter Schlüter i slutet av 60-talet kombinerade till en enhet och därmed för första gången fick till en fungerande modellhelikopter. Innan dess bestod flygturerna av mer eller mindre lyckade skutt. Att styra farkosten var den knappast tal om. Om den var hel efteråt var det närmast att betrakta som en framgång.
Paddelstången kan liknas vid en hemmagjord kajakpaddel. Alltså ett skaft med en träskiva i var ände. Tänk er en sån fast mycket mindre och att den går igenom rotoraxeln tvärs mot rotorbladen och plattorna är utformade som vingprofiler och förstås av plast. När rotorhuvudet snurrar gör centrifugalkraften att paddelstången alltid strävar att hålla sig vinkelrätt mot rotormasten. Paddelstången är ihopkopplad med rotorbladen. När det inte är 90 grader, alltså att rotordisken lutar gentemot helikoptern, då justerar paddelstången rotorbladen så att jämvikten återställs. (Egentligen lutar inte rotordisken mer än upphängningen tillåter, men det resonemanget kan vi lämna därhän. Principen är densamma.) Det är den ena funktionen.
Den andra är att det är paddelstången man i princip styr med.
Genom att vrida paddelstången kommer paddlarna fungera som vingar och sträva uppåt resp. nedåt. Paddelstången är ju fortfarande ihopkopplad med rotorbladen och genom att deras attackvinkel ändras kommer lyftkraften flyttas varvid helikoptern börjar luta och därmed börjar sticka iväg.
Det här med att få ett roterande föremål att vrida sig åt önskat håll är en annan sak man måste kompensera för. Ta ett framhjul till en cykel, sätt ordentlig fart på det, håll det upp i luften och försök luta på hjulet. Man upptäcker direkt att cykelhjulet har en egen vilja. Det vill inte alls åt det håll man försöker tvinga det. Samma sak med en modellhelikopter. Därför finns ett länkarrangemang som tar hänsyn till det.
Alla dessa länkar är ihopkopplade med den så kallade "swashplattan". Direkt eller indirekt. Genom att luta den påverkar man paddelstångens vridning som tar en annan bana i luften och i sin tur påverkar rotorbladen så att rotordisken börjar sträva åt det håll man vill.
Hela det här komplicerade länkarrangemanget inklusive paddelstången behövs inte längre tack vare modern elektronik. Det är Mr. Mel halvproffs på. Eller rättare sagt, han vet vad han pratar om. Fredrik hade alltså med sig dator och mätutrustning och efter lite pillande får han till en helikopter som nästan flyger själv. Man kan i princip ställa ifrån sig sändaren och helikoptern bara hänger där. Trots vindbyarna! Imponerande. Men än så länge kostar det en slant. Troligen blir tekniken standard framöver eftersom fördelarna är så många. Speciellt för skalabyggare. De mest avancerade apparaterna lär sig själva. Efter några flygpass har den anpassat sig till modell och pilot.
Åter till träffen.
Blåsten gjorde väl sitt till att det inte behövdes köbricka för att få ett flygpass. Men humöret var på topp och solen stekte. Trots hårda vindar var det endast Micke Pettersson, alias MP_Swede, som synade Moder Jord. Fast det får tas på övermodets konto. Men om man inte testar sina gränser kommer man heller inte vidare, så han tog det med jämnmod. Man kan inte lyckas varje gång. Och helikoptrar är tämligen enkla att reparera. Ersätt det som är krokigt och spräckt och man är i luften igen.
Stektes gjorde även det som hamnade på grillen under den gemensamma middagen på lördagskvällen och stärkta av näring under västen blev det livat värre i luften. Livat var det också i klubbstugan vilken gjorde att söndagsförmiddagen avlöpte i stillhetens tecken. Det var mest Mr. Mel som störde friden över Vurpheid. Dessutom dränerades Mälardalsfolket då Micke, Petri och Ove lättade tidigt för att passa morgonfärjan då Micke hade fått order att infinna sig i Spanien.
Nu hoppas vi på att GMFK ser till att det blir ett 5-årsjubileum också. Undrar vilken färg kepsen får då? Detta år var den röd.
Heder och tack från alla vi som var där genom Danne Johansson, MFK BusyBee i Bålsta