Så var det då dags för 3'e upplagan av en av Sveriges trevligaste helikopterträffar, nämligen Helirauk anordnad av Gotlands Modellflygklubb på deras fält Vurphaid strax söder om Visby. Denna gång blev det avresa från Oskarshamn eftersom jag varit på Pingstträffen i Halmstad helgen innan. På så sätt kunde jag hinna med lite jobb i Småland dagarna däremellan.
Artikeln var ursprungligen tänkt att täcka bägge träffarna. Men fantasin räckte inte för Halmstad. Det fanns helt enkelt inget speciellt att skriva om. Det var kalasväder, varmt, det flögs mycket, få krascher och alla trivdes. Mer var det inte. Jo det skulle ju förstås kunna vara alla näktergalar som inte respekterade taptot kl 22. De förde ett himla oväsen i snåren bakom husvagnscampingen.
En sak till kanske. Helt plötsligt började det skramla på banvallen som avgränsar klubbens område och vad dyker upp? Jo en himla massa vagnar fullastade med metallskrot och bakefter ett stort diesellok som tryckte vagnarna framför sig. Det blev lite av en chock, för tidigare hade jag tagit en morgonpromenad längs banvallen och noterat att där gick nog ingen tyngre trafik för rälspikarna satt inte precis fast i syllarna. Eller kanske rättare sagt det som var kvar av syllarna. Om man tryckte till rälen rörde den sig. Men det hindrade tydligen inte Stena att använda sträckan för tungtransporter.
Men i övrigt härskade lugnet och de tusentals sniglar som behärskade området gjorde inte mycket väsen av sig.
Har man eget boende på släp kan man dra åt handbromsen på fantastiska ställen som Bolmstad.
Eftersom färjan avgick vid 21-tiden och jag var klar i Anderstorp vid lunch, så längs vägen västerut kunde jag kosta på mig att ta alla småvägar som såg intressanta ut. Och mycket kringlor att välja på finns det.
Om ni vill ha ett tips så såg Kleva gruva spännande ut. Dock inte öppet när jag passerade. Passerade var väl kanske inte rätt uttryck, för det ligger mitt inne i storskogen dit bara en smal grusväg leder.
När man väl är i krokarna bör man förutom Ädelfors bruk som är centrum i guldvaskningsbygden även beskåda Repperda stenmurar.
Vilket eländes slit smålänningarna måste ha haft för att få lite åkermark att odla på.
Muren är runt en km lång och jag ljuger inte. Halva sträckan dessutom på bägge sidor om vägen och kikar man sig runt ligger det fler murar längre bort. Bitvis är muren över manshöjd och runt 5 METER BRED! Hela sträckningen. Sanslöst! Det känns overkligt att man släpat ihop det för hand med enbart hästar till hjälp. Bilderna dock tagna i vägskälet där det gick att stanna. Synd, för där var murarna endast i midjehöjd, men mest imponerande är de nere vid byggnaderna till vänster.
Om man sen fortsätter bortigenom ser man på sina ställen tegar där man låtit stenen ligga och det är knappt så växtligheten får plats mellan stenbumlingarna. Mycket sten finns det i Småland det är då ett som är säkert. Inte undra på att de emigrerade till Amerika. För övrigt finns det massor att skåda i Småland och mycket för barnen. Bara att knalla in på närmaste turistkontor och plocka broschyrer. Men nu var det inte det det skulle handla om utan Helirauk.
Klockan är snart 10 på kvällen och färjan mot Gotland ska avgå om en stund.
Det är tredje året evenemanget hålls och gotlänningarna tycks ha som sport att jävlas med oss fastlänningar, för de flyttar husvagnscampingen varje gång. Så när man är först på plan och anländer efter midnatt är det bara att dra åt handbromsen nånstans för att reka när det ljusnat. Det är visserligen bra träning att veva stödben ner och upp, men det finns trevligare sysselsättning, så det är lika bra att vänta att koppla loss tills man hamnat på anvisat ställe som sen visade sig mer likna ett grustag än en camping.
Nåväl, man får ta seden dit man kommer. Men under förmiddagen dök Mattias Appelquist upp och bjöd på lunch på Restaurang Koggen med utsikt över hamnen och då kunde jag ju inte gärna muttra längre och så var allting åter frid och fröjd. Och Gotland visade sig från sin allra trevligaste sida och solen gassade. Kunde inte varit bättre.
Pingstträffen i Halmstad bjöd på 25-gradig värme och inte ett moln på himlen.
Gotland kan vara lite värre. Solsken brukar inte fattas, men det blåser nästan jämt. Och med havet fortfarande kallt så här års är det en utmaning att modellflyga. Inte för att helikoptrarna bryr sig så värst om vinden, men när ögonen rinner så man inte ser vad man pysslar med är det mindre bra. Helikoptrar är inte självstabila någon längre stund så det vill till att man har koll på läget hela tiden. Annars går det åt skogen. Eller rättare sagt i backen.
Naturmänniskor tycker säkert det är bara bra att det blev slut på det vrålande eländet som farit runt och fört oväsen. Då skulle man ju tro att om man använder el som framdrivningskälla skulle allt vara tyst och lugnt, men så är icke fallet. Jo om man tuffar runt lugnt och stilla förstås, men när 3D-flygarna är i farten viner det om motorn och det smattrar på bra i rotorbladen. Knappt så man uppfattar skillnaden mot en väldämpad metanolare förutom att den vita rökstrimman fattas förstås.
Nu blev det inledningsvis för oss som anlände ett par dagar innan träffen varken sol eller blåst utan enbart rent bedrövligt kallt för att vara i maj. Vinterjacka var definitivt att rekommendera och den nya stora klubbstugan kom väl till pass. Eller sätta sig bakom nånting som gav lä och som dessutom gav visst skydd från kollegorna som testade sina konster.
Lite senare anlände arbetskommittén och delade ut uppgifter. På Petri som ankommit med husvagnen som Stefan lånat tillföll frekvenstavlan som gav honom visst huvudbry. Men stackarn kunde behöva något att göra för han fick inte igång värmen i husvagnen han åtagit sig att köra dit, så han hade frusit rejält första natten.
Elverket blev nästa arbetsuppgift. Det var nåt med det elektriska som inte lirade. Men när de väl fått elcentralen omkopplad bars den skramlande manicken ut i skogen för den väsnades bra eländigt. Så mycket att den senare förseddes med stora frigolitskivor runt om.
Lagom till uppvisningsdagen bröt solen igenom och det blev kanonväder medan fastlandet drabbades av elände med snö på vissa håll. Strejken som lamslagit flyget på norrmännens nationaldag såg man inte mycket av på Vurphaid utan det flögs mest det hela tiden. Mest helikopter förstås. Det var ju en helikopterträff.
Här ett sjok bilder tagna av diverse fotografer. Från morgonen då det fortfarande var molnigt till solnedgång.
Det hela avslutades med prisutdelning av lotteriet där det fanns en hel del fina priser att vinna där förstapriset var en flygtur med Mattias vid spakarna. Tilde drog lotterna och de lyckliga vinnarna blev Christer, Anton och Isac.
Eftersom det gavs järnet av de deltagande piloterna sparades det inte på krutet så det blev i ett fall tyvärr närkontakt med den Gotländska myllan. Men är det uppvisning så är det. Det är faktiskt ett under att det inte händer mer än det gör. Utförandet är rent professionellt och det är inte flygning det handlar om utan ren akrobatik. Personligen tycker jag manövrarna blir snyggare om helikoptern inte hela tiden vrider sig runt sin egen axel utan håller nosen i färdriktningen. Fast färdriktning är kanske inte rätta ordet då piloter som Richard, Stoffe, Mr. Mel med flera kastar runt med sina modeller.
Före detta Gotlänningen Ove Larsson har tagit upp flygandet som legat nere i många år och flygskickligheten har inte rostat nämnvärt. Även Oves grabb Anton var med på träffen. Hemmasonen Emil Jesperland ska heller inte glömmas. Flyger avancerat men oerhört rent så det är en ren njutning att se.
Nu är det så många som gör konster med sina helikoptrar så reportern från Radio Gotland beskrev att en "skalahelikopter är en sån som har propellerbladen uppåt" vilket en vanlig helikopter tydligen inte har. Alltså om man med vanlig menar 3D. Ja, ja, vad som är normalt förändras förstås över tiden. Undrar vad som är normalt om 10-15 år?
Söndagen var iskall och blåsig så det var enbart de tappraste som tog till väders.
Övriga tog det lugnt och packade ihop sina pinaler och förberedde återfärden till fastlandet medan hemmaklubben rev det stora hyrtältet.
Överfärden var lugn och någon ordnade en inspektion av M/S Gotlands hjärta, dvs. maskin. Vi fick en föreläsning av förstemaskinisten i nånting som såg ut som ett kontrollrum till ett kärnkraftverk modell mindre. Han sa att han var tvungen att berätta vad vi skulle få se eftersom väl på plats gick det näppeligen att göra sig förstådd annat än med gester.
Först kommer man in i underhållsverkstan och en sån skulle man ha hemma. Där fanns allt! Om något händer ute till havs så kan man ju inte gärna handla reservdelar i närmaste butik.
Färjan har fyra motorer varav två driver samma propeller. Alla sektioner är vattentäta varför man inte kan komma till nästa förrän föregående sluss är stängd. Vi kommer alltså in i ett dundrande utrymme där man blickar ner på fyra dieslar. De var visserligen var rejäla bumlingar men inte så hemskt stora som man skulle föreställt sig. 65.000 hästar. Tja, det kanske de kan ge? De var ju i alla fall en två meter höga och sex meter långa och de hade namnskyltar med ett välkänt företag från vårt östra broderland. Jaha, det var ju intressant.
Propelleraxlarna var i alla fall imponerande. De skulle knappt gå att få igenom en vanlig dörrkarm hemma. Inga vanliga pianotrådar precis.
Tryck på knappen och ståldörren glider upp till nästa rum. Ett antal lufttrummor typ gigantiska spirorör kommer ner uppifrån nånstans och in i stora fläktar eller vad det kan vara. Medan man står där och funderar inser man att man står mellan två motorer. Och nu pratar vi om storleken på en buss ungefär. Man var tvungen att gå upp en våning för att förstå hur stora de är.
De där spirorören var alltså luftintagen till kompressorerna. Om man skulle kunna lägga ett lock på fartygets skorsten (som egentligen mest är en designgrej för att fartyg måste ha en skorsten för att fartyget inte ska drabbas av olycka enligt gammal sjömansskrock). Om den skulle täppas till skulle motorerna suga bort all luft och skorstenen förvandlas till nånting som liknar ett russin på mindre än 30 sekunder.
Slutligen kom vi in i motorrenoveringsverkstan och Stefan fick glädjefnatt. Som gammal motormekaniker blev han lyrisk över dimensionerna på delarna till dieslarna.
Befälet på bryggan kan ge vilka order och roderutslag de vill, det är ändå maskinbefälet som bestämmer vad som slutligen kommer att ske. I 28 knops fart begränsas roderutslaget till 5 grader. Skulle man ge mer utslag kommer fartyget att välta utåt eftersom det är så mycket vikt ovan vattenlinjen.
Färjan är utrustad med stabilisatorer, dvs. styrbara fenor som fälls ut när så behövs.
Det finns ballasttankar också. Men de används enbart för att justera färjans höjd beroende på vilken hamn de angör. Lasten, dvs. alla fordon spelar ingen roll hur de står. Det märks knappt. Fast det finns andra lite mer otrevliga tankar man måste hålla koll på också. Eftersom man är miljöcertifierade töms de förstås i land och inte till havs. Östersjön är nog full av skit som den är.
Motorerna stängs av i hamn och då kan man göra underhåll. Problemet är bara att tjockoljan inte får ha en lägre temperatur än 120 grader, för då stelnar den i rören, så det kan bli lite svettigt att jobba därnere.
Dessutom fanns där en hel del annat att titta på som tog sin grundliga tid, så överfärden försvann i ett nafs. Det gick rör i olika dimensioner kors och tvärs därnere, så man kan undra om nån verkligen har koll på vart de leder nånstans? Plus vad de är till för?
De där första fyra stora dieslarna då, vad var de till för?
Jo de skapade elen som behövs ombord förstås! Det skulle man ju förstått såklart.
Man får lite proportioner på begrepp som att vi måste spara energi när man skådar innanmätet på ett sånt här båt. Skulle det över huvud taget märkas om jag kör en mil hit eller dit mindre med min bil? Om jag byter till en som är miljövänligare? Eller en som drar en deciliter mindre? Man kan undra. Det här är ju bara en av alla de tusentals färjor som måste finnas på haven. Och de går sina turer dygnet om vare sig nån åker med eller ej. Plus alla andra fartyg av den här storleken. Och bränsle går det åt när kolvarna är stora som soptunnor och det finns 4 gånger 16 stycken som går upp och ner och fylls med luft och bränsle 400 gånger i minuten. Timme efter timme. Dag efter dag. År efter år.
Resan blev kort i och med denna lilla sightseeingtur och dags att köra av färjan. I likhet med förra året inträffande en precis likadan händelse när Stockholm skulle passeras. Mellan Nynäshamn och där motorvägen tar vid är det en enda lång orm av bilar som kommer från färjan och jag som kom av först kikade i backspegeln efter var jag trodde jag hade mina kompisar. Mycket riktigt var det en husvagn en 10-15 bilar bakåt.
Väl uppe på motorvägen närmade sig denna husvagn med rejäl fart. Märkligt tänkte jag. Det borde vara Stefan för han stod bakom mig på färjan och han brukar inte överträda fartbegränsningarna. Åtminstone inte så där våldsamt. Min raka Volvo 6'a tycker inte om den lagliga släpvagnsfarten utan vill helst ligga och tuffa runt 100. Men trots det var den här snart ikapp och det var inte Stefan och Petri. Nåväl, den försvann snart ur sikte framöver.
Väl framme vid Globen tänkte jag att man kunde ta vägen genom stan som förra året när det var en så fin kväll. Det var ju söndag så man behövde inte betala heller. Nu var det fler än jag som var ute och åkte så det gick inte precis fort, så jag tänkte att det hade nog varit smartare att ta Södra Länken trots allt, men inte mycket att jämra sig över. Gjort är gjort. Döm om min förvåning när jag glider upp på E4'an vid Karolinska och ser vad som befinner sig fyra ekipage framför? Jo killen med blyfoten och hans husvagn! Det gick alltså inte fortare att väja motorvägen, trots att han borde ha legat ett par km framför mig när han vek av vid Globen.
Året innan hade jag ju gjort samma sak och i Solna svängt av till Koppartälten för en kopp kaffe men upptäckte att man smalnat av parkeringen så husvagnar inte skulle kunna komma in. Varvid jag fått åka in på området trots förbudsskyltar och trixar och backat mellan turistbussarna en stund för att komma ut igen. När jag då kom tillbaks ut på E4'an igen hamnade jag bakom exakt samma lastbil som jag legat bakom sen Nynäshamn fram till Globen med den skillnaden att han vikt av ner i Södra Länken medan jag tog Söderledstunneln rakt fram. Mycket märkligt. Undrar vad som händer nästa år? Det får lov att bli samma test då med. Problemet är väl att hitta något fordon man känner igen. Det går ju inte att ta vilken dussinvolvo som helst som riktmärke. Det måste vara något som är lätt igenkännbart. Vi får väl se nästa år.
Hur det än blir med det kan jag varmt rekommendera Heliraukträffen för intresserade heliflygare. Ön är ju inte enbart intressant för modellflygare. Det finns att göra för hela familjen. Resekostnaden är överkomlig då träffen går under Idrottsresor vilket innebär kraftig rabatt på överfarten. Bil+husvagn+sittplats för 2 personer gick på ungefär 1800 kr tur och retur.
Mycket tack till Gotlänningarna från oss fastlänningar som bevistade Helirauk detta år och vi ser fram emot nästa evenemang 2009.
Även stort tack till alla som bidragit med bilder.
ps1.
1'a juni flög vi en tur med vinnarna av lotteriet.
Turen gick kusten söderut förbi Visby och Högklint, vidare till modellflygfältet "Vurphaid" och ned till Kronholmens golf.
Avslutningsvis norrut igen förbi Tofta strand till Ygne, över Vibble och Visby in mot landning på Visby flygplats bana 03. Vinnarna Christer, Anton och Isac var mycket nöjda.
Hälsningar Lappen (= Mattias Appelquist) som själv satt vid spakarna).
ps2.
Bana 03 betyder inte att det finns tre start och landningsbanor på Visby flygplats utan anger helt enkelt riktningen i grader.
Precis som i Gävle där banan heter 01 alternativt 36 eftersom den går rakt norrut.
©Busy Bee 2008