Gränsträffen 2010

Då herr ordförande Bosse hörde att jag skulle till Arvika och Gränsträffen efterlyste han ett reportage. Men det får han sig säkert till livs i både Allt-om-Hobby, Radiostyrt och Modellflygnytt. Men jag åkte som sagt dit och försökte göra mitt bästa för att tillfredsställa hans önskning.

Efter man har svängt av landsvägen strax innan man kommer in i Arvika dyker en temporär 50-skylt upp. Vad nu då? Är det vägarbete? Nix. Modellflygträff. Och denna helg blundar polisen för att man parkerar ute på landsvägen. Även den lilla väg som leder ner till själva Westlanda flygplats var full med bilar.

Inträdet var 50 kronor och en hamburgare gick på samma peng där man i kön hittade Oscar Olsson med sin pappa. Grym grabb att flyga. Nu kör han touch-and-go när han flippar. Dvs. han duttar i landningsställen varje gång. Och då förstår man att han inte håller sig på direkt hög höjd när han gör sina trix. Nu gjorde dock säkerhetsavstånden plus det uppspända nätet att det knappast var någon mening att ta kort medan han höll på.

En sak som jag hatar eftersom jag tar mycket bilder är avspärrningar. Dels i form av nät och dels dessa förhatliga avspärrningsband av randig plast som finns överallt. Ett jäkla elände att försöka sudda bort efteråt. Dessutom står oftast alla modeller under eller strax bakom dessa band vilket omöjliggör alla försök att ta vettiga kort. Och som om inte det vore nog har modellflygarna ovanan att ställa sina övriga prylar inklusive väskor, drickaburkar och matkassar precis jämte modellerna, så man måste försöka hitta vinklar där sånt syns minst.

Nåväl, Gränsträffen är en välbesökt tillställning med deltagare från båda sidor av kölen. Och vem stöter man på där tro? Jo en som undrar vem i h-e det är som trycker upp kameran i snoken på en? Men när han såg vem det var låter hälsa att han byggt fyra nya plan under vintern och att det ska bli bättring med flygandet.

Olikt Barkarby har man hela Westlanda flygfält bokat enbart för modellflyg. Från fredag till söndag. Med ett undantag. Värmlänningarnas stolthet Sven-Ingvars skulle spela och då fick man göra en paus medan de landade (i bakgrunden står Lasse Palms Bell 412 tubinhelikopter). Allt medan högtalarna spelade deras hit Byns Enda Blondin vid förbiflygningen. Ståndsmässigt embarkerade man förstås en limo för vidare transport till själva spelplatsen.

På tal om Lasse Palm, så hade han med sig två turbinhelikoptrar. Bell 412 samt en MD 520 Notar. Alltså en som saknar stjärtrotor vars funktion ersatts av ett vridbart luftutsläpp. Maskinerna var förresten till salu för 130 resp. 120.000:- Tråkigt nog hade ingen av dem ett riktigt skalahuvud utan bägge var försedda det vanliga paddelstångsystemet. Inget fel på det, men det fördärvar intrycket på skalamodeller i den storleken.

Lite likt Barkarby är det dock på denna träff pga. den dåliga aktiviteten i luften. I princip hela tiden var det enmansshow. Och tyvärr flyger piloterna mest för sitt höga nöjes skull. Dvs. man flyger samma manöver om och om igen tills endera bränslet börjar tryta eller att till och med piloten själv börjar tycka det är tråkigt. För tröttnat har publiken för länge sen och vill se nåt nytt ta till väders. Som tur var fanns norrmännen som ibland såg till att det fanns mer än en kärra i luften.

Man fick rapporter om eländesväder hemmavid, men i Arvika var det nästan för varmt. Så det var bara att trava upp till bilen och slänga av sig jackan och på med kortbrallorna. Turligt nog var det molnigt så man slapp kisa in i solen.
Själva flygandet var av någon anledning uppdelat i block. Propeller, jet och helikopter. Varför kan man ju undra? Antagligen för att man alltid gjort så.
Jag är ingen fena på flygplan men tycker det är festligt med udda skapelser och såna fanns det faktiskt. Att se folk hänga i propellern och släppa ut rök med kärror som på håll ser likadana ut, frånsett målningen, är lika urtråkigt som att titta på heli-flipp-floppare där allihop tycks göra samma saker mer eller mindre bra. Och allihop flyger typ ett och samma fabrikat. Därför tog jag nog ingen bild på det vad jag kan minnas.
Däremot gjorde jag det på Geirs Ferrariröda Waco av imponerande mått. Dubbelt så tung för att officiellt få räknas som modellplan. I nosen sitter en 5-cylindrig stjärnmotor om 215 cm³ av fabrikat Moki.

Jag undrar dock om det inte skett en viss utveckling även med plankflygandet? Här såg man enbart varannan pilot stå och vrålgasa och få skorna nedstänkta medan han pillar med förgasarnålen. Däremot något som helt försvunnit är att stå och skaka och hålla modellen i alla vinklar innan start. Nu kan ju det förstås bero på att modellerna blivit för stora för att det ska vara möjligt. Så snart kanske även det sortimentet av modellflygare inser att om man inte gjort några förändringar sen senaste gången man flög, borde faktiskt allting fungera och man kan förpassa det beteendet till historiens skräphög. Provstarta motorn är en sak, men att stå och fullgasa en bra stund verkar tämligen meningslöst.

En som gasade länge var en kille med en Bleriot eller vad det kunde vara. Ett monoplan med stöttor var det i alla fall. Han gasade och gasade och gasade med sin fyrtaktare i åtskilliga minuter. När han väl tyckt att allt var i sin ordning taxade han ut på gräset och drog på. Han kom 5 meter i det dyngsura underlaget varefter kärran ställde sig på näsan och stabben lossnade. Han hade alltså preparerat helt galet. Det var inte motorn det var fel på, utan hjulen. De var för smala för underlaget. Varför han inte startade från asfalten kan man undra? Men det kanske inte var skalalikt eftersom det inte fanns landningsbanor på den tiden, utan man startade från vilken gräsplätt som helst. Så den modellen fick jag inte se i luften och det var synd för den var riktigt fin.

En som däremot flög var en "The Flying Quaker" från 1936. Alltså från den riktigt tidiga modellplansepoken då man börjat förse sina segelplan med motor. Även om motorn i den här var av betydligt senare slag. Den uppförde sig alldeles galant i luften.

Många fina modeller fanns det och en sak jag undrat över i alla år varför de som flyger Piper Cub envisas med att sätta dit två hjul är de ändå bara använder ett? Snarare borde de väl sätta stödhjul i vingspetsen. Men det verkar fortfarande vara ett populärt flygplan. Det fanns två likadana denna helg. Ett större och ett mindre. Och gissa vem som flög den stora? Inte så svårt kanske. Geir förstås. Och hans Piper J3C-65 Cub hade som förebild en norsk maskin hemmahörande på Kjeller flyplass i Akershus. Värt att nämna är kanske att Kjeller var Norges första flygfält och den första flygturen ägde rum den 21 september 1912. Kjeller är numera Norges största hemmahamn för privatflyget.

Priset för finaste modell går nog till Geir Fleshe med sin Fairchild Republic A-10 Thunderbolt II eller "Warthog" som den ofta benämns. Visserligen ett ARF-bygge, men ändå. Bara förarplatsen kan göra en stum. Tog ingen bild på instrumenteringen tyvärr, så jag stal en från Lasse Palms sida.

Fast min jaktplansfavorit är nog Hawker Hunter eftersom det inte finns ett mer linjeskönt jetjaktplan. Fast Lansen går inte av för hackor den heller. De är produkter av 50-talet då även racerbilar var vackra att skåda och inte såg ut som dekalklädda rymdfärjor. Den här modellen är målad efter förebild från Schweiz och anledningen var att man ville ha med alla namnen på grabbarna i skvadronen. Eller nåt åt det hållet. Härlig att se var den i vart fall. Nästan som i min barndom när F8 Barkarby var i full sving och grupper med Hawker Hunters var en daglig syn. Fast då mer gråmålade förstås. Det var ju mitt i kalla kriget.

Här en kavalkad av lite andra flygetyg på plats denna helg. Bland annat G-ADGP som är en Miles M-2L Hawk Speed Six och N1750P som är en Piper PA-18-150 från 1954. Originalet alltså. Sen två Grumman som flög route, en mäktig Bellanca och en massa annat. Så det var nog värt inträdet trots skyddsnät och avspärrningsband.

Resterande bilder hittar du på BusyBees hemsida
Åker nog till Arvika fler gånger om jag har möjlighet. Och då inte bara för att kolla in Sven-Ingvars.
Och då kan man kanske också hoppas på att piloterna och modellerna som står redo för start inte skyms av ett antal funktionärer som inte verkar ha stort mycket annat för sig att än att stå i vägen för publiken. Det är ju ändå publiken som betalat inträde för att se vad som händer både på marken och i luften. Vill man enbart kika på ett antal gubbs iklädda reflexvästar kan man lika gärna gå och ställa sig vid närmaste vägbygge. Det är mycket billigare. Dessutom behöver man inte åka över halva Sverige. Såna nöjen finns på betydligt närmare håll.

/Danne (som låter meddela att denna sida inte är PK och därför enbart lämpar sig för internt bruk. Texten består av författarens egna tyckanden och är inte på något sätt sanktionerat av arrangörsklubben. Som för övrigt inte ens blivit kontaktad i ärendet.)

ps.
En sak glömde jag alldeles bort. Det fanns även ett gäng handlare på plats. Dagens skörd blev lite kolfiberstavar att stötta upp depronliken med. Så alldeles tomhänt gick jag inte därifrån.