10 cc fläktkyld stående motor med centrifugalkoppling som startas underifrån med kilrem (ifall någon undrar varför så gott som alla elstarter har ett kilspår bakom gummitrissan är svaret alltså för att kunna starta med rem).
Utväxlingen sker i en oljefylld växellåda, med nedväxling till huvudrotor 9:1.
Tyvärr bytte Hegi från aluminium till plast vilket hade till följd att fästöronen ofta gick av. Heli-Oldie nytillverkar växellådsämnen för den som vill renovera.
Diametern är 1,7 meter, "Clark Y"-profil (dvs. rotorbladen har plan undersida). Bredd 60 mm och fast pitch.
1,82 meter lång glasfiberkropp med plywoodspant. Uppe på fenan en bamsig stjärtrotor som drivs med en flexibel wire. Stjärtrotorns blad är i stort sett identiska med huvudrotorns. Samma profil men 50 mm breda och 16 cm långa!! Högt monterat för att miniminera sneddragning. Förutom rotoraxeln som är mycket smal jämfört med dagens modeller, är nog stjärtrotorkonstruktionen SchlüterCobrans svaga punkt. Bladinfästningen och länkaget är alldeles för klent för dessa jätteblad. Rent mekaniskt ser det ut att fungera, men under belastning böjs alltihop betänkligt så snabba servon fyller ingen funktion, men sådana fanns ju heller inte på den tiden.
Ursprungligen hade Cobran ett landningsställ av laminerat trä med aluminiummedar. Det följde också med en ritning på ett trehjuligt träningsställ.
Öppningsbar huv med plats för två piloter.

Hela alltihop styrs med en vanlig 4-kanals radio.
Gyro saknades på den tiden och vikten håller sig runt 5 till 6 kg beroende på utförande.

Den som vill veta mer om Dieters tidiga försök kan gå till denna länk: Es war einmal ....

och till Uwe Jantzen's sidor om ”Schlütercobra - Die Geschichte eines historischen Hubschraubermodells”. Där står allt man behöver veta plus lite till.

Glöm heller inte Eberhard Hof's utmärkta hemsida om gammelhelikoptrar.

Och sist men inte minst Österrikaren Ewald Glanzers hemsida med hundratals bilder och information. Se bilderna på Ewald flygande sin Cobra längre ner i dokumentet.

Så här ser maskineriet ut. Detta tillhör dock Uwes DS-22 men är samma till Cobran (och det är ett av de senare exemplaren vilket man ser på växellåda och landställ).
Ursprungligen var landstället av laminerat trä.
Och så till slut ritningen	(BS! 360 Kb)

Iroquois, Huey samt Cobra

Bell 204/205, dvs. UH-1 är en tvåbladiga helikopter med paddelstång.
”Huey”		UH-1 är en underhållshelikopter vars egentliga namn är Iroquois, men kallas aldrig något annat än ”Huey” vilket endera är ett ljudhärmande namn som kommer av det distinkta klapprandet från de enorma rotorbladen vilka var konstruerade för att ta massor med stryk när man skulle hämta skadade soldater i fiendeland. Eller också kommer namnet från prototypen vars namn var HU-1 (Helicopter Utility). Åsikterna går isär.
AH-1 ”Cobra” är den tvåsitsiga Bell 209. Den som Dieter använde som förebild trots att det på ritningen står ”Huey Cobra”.		Likväl som man kan hämta soldater kan man flytta dem snabbt med hjälp av helikopter. Bakom fiendens linjer behövs skydd, varför UH-1 utrustades med vapen och pansar. Den blev då så tung och långsam att den blev ifrånåkt av de andra UH-1'orna trots att dessa hade full last. Nånting måste göras och AH-1 ”Cobra” såg dagens ljus. Samma helikopter som UH-1 men 2-sitsig med besättningen i rad där den bakre piloten sitter högre än den främre. På så vis kunde kroppen göras mycket smalare och vapen placeras utanpå kroppssidorna. Paddelstången försvann och rotorbladen blev längre.
Här är en bild på Bells egen katalog. AH-1 i förgrunden och UH-1 fanns i två grundvarianter.		UH-1 är försedd med stabiliseringsstång utan paddlar. Attackversionen AH-1 hade inget sådant arrangemang. Över tiden kom ett flertal versioner. Helikoptertypen används än idag och konstruktionen är ryggraden i Bells populära Rangerserie .

Den som vill veta mer kan läsa här eller denna artikel eller också detta detaljerade stycke.
Det finns massor med info på nätet om denna världens mest populära helikopter. Enligt uppgift lär det tillverkats äver 16.000 om man räknar med alla licensbyggen.

mekanik i ursprungsutförande (varvtalsreglerad)	Dannes renoveringsprojekt	morderniserad med expertmekanik (vridbara rotorblad)
Uwes Jantzens nylackerade (år 2002)	samt Uwes andra Cobra
denna fanns till salu i november 2002	mekaniken tyvär bytt mot Vario	originalkartongen är med på bild
		Albertino Doomen från Holland har två stycken som han flyger aktivt med
Jürgen Stangenbergs Cobra	Uwes Jantzens senaste nyförvärv (februari 2004) ännu ej komplett återställd	Ytterligare en Cobrabild hittad på webben genom Uwes försorg
En bildfrån 1980		Ytterligare en bild från 1980. Troligen den Österrikiska Cobran nu försedd med pontoner och bebis.

En historik över modellerna Dieter konstruerat

• 1970 - Bell Huey Cobra
• 1972 - Hegi Modellbau tar över som tillverkare och distributör
• 1973 - DS-22, Gazelle, sen backar Hegi ur
• 1974 - Firman Schlüter Modellbau bildas
• 1975 - Heli Baby
• 1976 - Super Baby (= Heli Baby men med individuell bladinställning)
• 1977 - Bell 222
• 1978 - Bell 222 skalas av och blir Heli Boy
• 1979 - System 80 lanseras baserad på Bell 222-designen( Bell 222, Heli Boy, BO 105)
• 1980 - Jet Ranger II avsedd för System 80-mekaniken
• 1980 - Cheyenne
• 1981 - SX 81
• 1982 - Mini Boy
• 1982 - AS355 Twin Star
• 1983 - Superior
• 1984 - Heli-Star
• 1984 - Agusta 109
• 1985 - Champion
• 1985 - Bell Long Ranger III (annonsen)
• 1986 - BK 117
• 1987 - Junior 50
• 1987 - Scout 60
• 1989 - Magic
• 1989 - Magic Ranger
• 1990 - Whopper

Dieter hade också ett samarbete med japanska Kalt som tillverkade en liten mindre variant av Cobran som följaktligen kallades ”Kalt Cobra” eller med sitt fulla namn ”Bell Huey Cobra-450”. Uwe Jantzen har renoverat detta exemplar.

Japanerna noterade att växellådan som Hegi bytt från aluminium till plast inte var någon höjdare då fästöronen ständigt gick av, så de gick tillbaka till ursprungsmaterialet.

Ewald Glanzer från Österrike som är en av medlemmarna i Heli Oldies har en utsökt Cobra i flygande skick, som synes av nedanstående bilder tagna i S:t Johann, 2003.

Gå till http://www.schlueter-cobra.de/gallery/Cobra/040903/040903_video.html om ni vill se Ewald flyga sin Cobra vilket han gjorde med bravur under EM i Bitburg 2004. Notera att han fuskar inte med gyro eller sådana nymodigheter. Allt är enligt originalkonceptet med ett undantag, han vill helst använda tillförlitlig modern radioutrustning.

Förklaringen hittades till slut hos Eberhard Hof som gjort i ordning en biografi över Manfred Heid som 1973 hade blivit kallad till Genfersjön för att två gånger i veckan lära upp Emerson och brorsan Wilson (som enligt Manfred var en större talang) att hantera Cobran. Burda Pipern på bilden hade Manfred med sig som gåva.

Inte nog med det, världen är full av överraskningar. På Hobbymässan 2004 hittar man Walter från Saltsjöbaden som har en otroligt fin samling av gamla Schlüterhelikoptrar som förstås också inkluderar en Cobra i utmärkt skick. Den är dock försedd med ett rotorhuvud från KKK Hughes 300'an för originalhuvudet med fast pitch var ingen höjdare enligt Walter som inte bara vill ha sina modeller stående som museiföremål utan gärna tar dem på en flygtur.

Slutligen en bild från EM i Bitburg 2004.

Från vänster: Eberhard Hof, Dieter Schlüter, piloten och Cobraägaren Ewald Glanzer.

Och till sist en orörd Cobra från Bro. Numera hemmahörande i Bålsta.

och nu till Christer Perssons förord om modellhelikoptrar i allmänhet och om Dieter Schlüter i synnerhet

Radiostyrda helikoptrar har nu funnits i många år och idag finns en mängd modellhelikoptrar att tillgå av olika sort.
Från små eldrivna saker till stora skalabyggen. Allt efter tycke och smak.

Helikoptern har blivit mycket populär inom den radiostyrda hobbyn. Den har också blivit mycket enklare att bygga och flyga. Speciella helikoptermotorer har utvecklats och framför allt har R/C-anläggningarna genomgått en revolution. Numera finns även en mängd information tillgå, inte minst på web'en. Hjälp får man av redan kunniga helikopterflygare och förstås av de hobbyhandlare som är insatta i ämnet.

Hur som helst har modellhelikoptrandet bara på några få år växt till vad den är idag och utvecklingen bara fortskrider.

Om HueyCobra'n aldrig sett dagens ljus och om det inte varit för Dieter Schlüters intresse att flyga och bygga sig en modellhelikopter samt hans brinnande intresse för att förbättra och gå vidare hade säkert inte denna hobby varit där den är idag.

I dag, många år efter Dieter Schlüters framgångar med den första radiostyrda helikoptern är hans ursprungliga företag sålt till Robbe som dock gärna behåller varumärket Schlüter även om Dieter inte varit direkt inblandad i konstruktionen. Han håller fortfarande på att rita och konstruera. Numera dock mest inblandad i fotohelikoptrar, men det är inget tvivel om att det lär nog komma fler konstruktioner och ideér från Dieters penna.
Hur som helst är vi alla som håller på med modellhelikoptrar idag mycket tacksamma för hans pionjärinsats.

Dieter Schlüters egen text översatt till svenska av Christer Persson.
Omarbetad av Dan Johansson i april 2002.

Under det första Europamästerskapen för modellhelikopter som hölls i Eibergen i Holland 1984 presenterade man mig en Huey Cobra från en av mina första byggsatser och helt oförberedd blev jag tillfrågad om jag ville flyga den inför åskådarmassan.
Det var då 12 år sedan jag flög en sådan maskin så jag var en aning osäker. Dessutom var detta en moderniserad variant med gyro och vridbara rotorblad.

Min gamla Bell Huey Cobra hade ingen kollektiv pitch utan ett fast rotorhuvud där man håller höjden med enbart motorns vartal som hjälp. Inga gyro eller andra hjälpmedel för att styra stjärtrotorn hade jag. Orolig undrade jag hur detta skulle sluta?

Men det var inga problem. Jag samlade mig en stund och kände mig sen helt övertygad att det skulle gå bra. Lyfte upp helikoptern i en mjuk hovring, kanade lite i sidled, gled lite fram och tillbaka och tillät mig även några svängar. Så mjukt och enkelt det kändes! Trottlade försiktigt av på finalen och gjorde en mjuk och fin landning. Det var en härlig upplevelse och jag tycker att de som hade preparerat denna helikopter hade gjort ett bra jobb och det var som sagt en verklig överraskning.

Men denna flygning påminde mig också att vi inte varit på fel väg i vår strävan om att nå perfekt teknisk precision utan att vi med ganska enkla medel lyckades konstruera en modell som kunde flyga.

Jag lärde mig få världens första radiostyrda helikopter tillbaka till moder jord i ett stycke runt 1969-70.
Det fanns ingen som helst tillgång till hjälp. Ingen att rådfråga eller någon modell att jämföra med. En radiostyrd helikopter var en fullständigt ny företeelse och jag blev tillfrågad om jag kunde demonstrera att den verkligen fungerade och det gjorde jag.
Jag fick ett omedelbart gensvar. Det såg ju ganska enkelt ut och alla stabilitetsproblem var lösta syntes det.

Det såg nog ut så ja. Men det var inte hela sanningen.
Den mest uppenbara kompromissen var att det inte fanns någon kollektiv pitch, utan det fasta rotorhuvudet tillät bara att man använde motorkontroll när man ville att helikoptern skulle lyfta eller sjunka. Ju mer motorn varvade, ju högre steg helikoptern. Lösningen var inte reaktionssnabb direkt, så det gick inte att göra några häftiga manövrer utan man fick ta det lilla lugna, men det fungerade!

Nu hände det saker. Plötsligt ville alla äga en helikopter, så 1970-71 tillverkades den första byggsatsen av Bell Huey Cobran i min hobbyverkstad.

Det fanns dock några problem:
- Den var inte så lätt att flyga och det fanns ingen som kunde det här med helikopterflygning.
- Hur skulle de nya entusiaster lära sig behärska och flyga dessa?
- Vem skulle vara kapabel att bygga och att reparera dem även om entusiasmen fanns där?

Men marknaden låg helt vidöppen och modellindustrin gillade utmaningen.

De första byggsatserna var grå, men kom snart i olika utföranden samt i rätt färgsättning. Det kom även illustrationer, instruktionsböcker och byggbeskrivningar. Det hela blev nu mycket enklare. Det jobbades på att ta fram ett kollektivrotorhuvud och när detta var färdigt lossnade det rejält. Under denna barndomstid när alla helikopterpiloter skulle lära sig att flyga var detta inte alltid så lätt, utan det kostade en massa pengar, bryderier, tid och arbete. Det kunde bli rätt så långa uppehåll mellan flygningarna då det inte alltid fanns reservdelar att tillgå utan man fick vänta i veckor på dessa. Men även det blev bättre. Entusiasterna lärde sig att behärska sina farkoster och flygskickligheten ökade hela tiden. Pionjärerna lärde i sin tur ut denna intressanta hobby till alla som var nyfikna att pröva på och idag kan de skickligaste piloterna utföra de mest halsbrytande manövrer med sina avancerade modeller.