2'nd Northern Alliance Military fly-in at SMMAC Owatonna 2006

En dag 2003 bevistade jag ett modellflygfält i södra Minnesota där några entusiaster flög med relativt stora plan om man jämför med här hemma.
Efter lite samspråk med piloterna fick jag höra talas om att det skulle finnas ännu ett modellflygfält i närheten. Bara några miles bort faktiskt.

Mycket riktigt. Där höll Tim Johnson (med svenska anor) på att iordningställa ett fält på sina ägor. Banan var redan lagd och bestod av viramatta i olika färger. Vira är alltså en sorts silduk för pappersmassa som är så tät att ingen växtlighet kan ta sig igenom.. Förutom banan var stora områden runt om uppklippta och sådda med något sorts gräs som man bara hittar på golfbanor.
Eftersom jag inte hade så mycket att göra under helgerna erbjöd jag mig att hjälpa till så det blev några arbetsdagar i hettan på prärien. Eller Mid West som man säger där.
Under en av dessa helger hade de en träff som hette "Qwatonna War Birds" varifrån nedanstående bilder är tagna:

>>>>> Det var 2003 <<<<<
Nu skriver vi 2006 och jag är tillbaks.

Helgen jag anlände gick den 2'a Northern Alliance Military Fly-in av stapeln och det fick man ju inte missa. Bokade alltså utresa så jag kunde åka redan på fredagen. Man kommer ju fram samma dag. Faktiskt enbart några timmar efter att Airbus'en klappat in landningsställen är de ute igen (lokal tid alltså). Det råkade nu tyvärr vara dagen efter att Londonpolisen avslöjat en sammansvärjning som skulle ta ner ett antal flygplan destinerade till USA. De amerikanska luftfartsmyndigheterna hade omedelbart infört nya strikta regler för alla flighter som skulle dit. Gissa om det var uppror på Arlanda. Kaos kanske är fel ord, men tid tog det. Överallt. Ingen fick ta med sig några vätskor, läppstift, hudkräm eller något åt det hållet. Ett amerikanskt par som jag pratade med hade kommit från Oslo för alla flygningar från London var inställda, så de fick ta vägen över Stockholm. De hade absolut ingenting med sig. Tanten hade ingen handväska. Ingenting utom kläderna de hade på sig, pengar och pass och de var mycket oroliga för allt konstglas de hade haft i sitt handbagage.
En egendomlig sak var dock att alla dessa s.k. "farliga" produkter lades i en stor hög på ett bord vid incheckningen. Märkligt. Tänk om alltihop hade exploderat! Läppstiften kunde ju ha kommit i kontakt med varandra och så BOOOOOM. Halva terminalen skulle väl gått åt så mycket smink och annat som fanns på det bordet. Men eftersom man inte brydde sig så är det hela väl mest att se som ett utslag av amerikansk paranoia. Annars skulle alla saker de beslagtog åtminstone stoppats i en sprängkassun var för sig. De var ju farliga ju! Eller....?
Ja, ja man kanske inte ska fråga efter logik när det gäller hysteri. Hur som helst, efter mycket om och men kom vi slutligen iväg men bra försenade och jag tackade min lyckliga stjärna att jag inte hade någon connection flight utan skulle ta bil från O´Hare. Vad jag hörde efteråt hade folk stått i kö fyra timmar för att komma med nästa plan så vi gjorde i stort sett dött lopp trots att jag hade bortåt 50 mil, inte miles, framför kylaren.
Men en positiv sak förde det hela med sig i alla fall. Det fanns hur mycket plats som helst i bagageluckorna ovanför sätena. Nån väska eller påse här och där, det var allt. De flesta var helt tomma. Man skulle tom. kunnat ta sig en tupplur där om bara kunde ta sig upp.

Vad gäller antalet modeller så är den här träffen i klass med Barkarby i sina glansdagar. Den stora skillnaden är att här flygs det hela tiden. Ofta tre modeller samtidigt. Aldrig någonsin tomt i luften. Träffen reklameras inte ut, utan det gäller att känna till att den finns och som vanligt är det Internet som gäller.

Detta är en s.k. "Warbirds"-träff. Dvs. modeller med anknytning till först och främst 2'a världskriget, men folk tar även med sig andra maskiner och ingen är ledsen för det, men dessa kommer aldrig ifråga för några priser hur skalalika de än är. Förstås finns ett antal flermotoriga maskiner. Bombare mest. Det här är ju USA och man har aldrig skämts för att man är en krigförande nation som släpper explosiva saker i huvudet på folk. Snarare tvärtom. "We support our troups" står det på mer eller mindre varannan bil.

Jag hade enbart en fickkamera tillgänglig så det gick tyvärr inte att få några vettiga bilder på flygplanen i luften utan det fick bli markbilder överlag.

Förutom dessa warbirds hade Tim ställt upp sin 1/2-skala Cub. Den är faktiskt lite större ändå. Den är 60% av originalet, så ett barn i småskoleåldern kan utan vidare sitta inne i den. Han har telemetri installerad så när han flyger kan man följa alla instrument från en PC på marken.

Som på Barkarby behöver man inte gå hungrig. Tims fru Karen hade ordnat med den saken. Tillsammans med sina medhjälpare fanns det korv, hamburgare och hembakad äppelpaj med mera. I mängder. Dricka av alla sorter förstås, men inte öl. Ej heller kaffe vilket är lite märkligt för en svensk. Kakor fanns det däremot.
Ja, ja, sederna är olika och förresten smakar amerikanskt kaffe mest vatten i alla fall och ölen likaså.

Alla flög vänstervarv och så verkar det vara var man än kommer. Solvalla, Nascar, speedway, för att bara nämna några exempel. Alltid moturs. Undrar vad det kommer sig av?
Detta är en tredagarsträff och jag var där lördag och söndag och det flögs oftast disciplinerat. Men ibland for djävulen i piloterna och man flög ikapp och dundrade på låg höjd nerför startbanan och det är inga små maskiner precis. Oftast gick det bra, men på fredagen innan jag hann dit hade man lyckats med en mid air. Bägge kom in mot banan parallellt och det ena planet gick av någon anledning upp i det andra underifrån. Klippte det mesta av en vinghalva. Fick en roll på köpet och gick upp-och-ner in i den andres propeller som tuggade upp det mesta av kroppen. Fortsatte rollen och klippte den andra vingen. Förstås blev det bara sopor av bägge planen. En person lyckades få med alltihop på video. Incidenten resulterade förstås i en massa eftersnack. Bland annat vem som hade rättigheterna till videon eftersom det var en så spektakulär smäll som kanske kunde generera lite inkomster. Var det den som filmat? De som var inblandade i kraschen eller var det rent av markägaren? Fick aldrig reda på hur det slutade. Dock missade filmaren balsaregnet i och med att han låste kameran på kadavren.

Vidare var det en stor P-61A "Black Widow" som inte hade nog tryck i motorerna utan klippte en gren efter starten och sånär lyckades ta sig hem. Som tur var odlade Tim inte majs detta år så grödan gick inte folk över huvudet när de skulle hämta upp den. Förra gången jag var här fick man sätta en T-tröja på en pinne och hålla upp så de som var spotters visste var folket ute i fältet befann sig och sen dirigera via mobiltelefon. Majsfält växer höga. Åtminstone i USA.
Just den här modellen hade en egen hemsida http://www.members.aol.com/aljoajo/rcb/bw.htm som numera tycks ha försvunnit in i internets dimbankar fast det finns de som hävdar att har nånting hamnat på internet finns det kvar för evigt. Undrar om det verkligen har någon bäring?
Om man studerar historieböckerna noga så har modellens förebild "Double Trouble" sin numrering i vitt på bommarna, medan standard var röda siffror. Enligt hemsidan har modellen råkat ut för ett och annat så kanske man inte ska ignorera skrock trots allt. Men denna gång drogs nog rullgardinen ner för alltid. Den såg bra lemlästad ut.
Förutom att en propeller lossnade på en annan modell och drog iväg när motorn baktände hände inga andra större incidenter. Några inte helt lyckade landningar var i stort sett allt. Nästan i alla fall.

Som med utförsåkning ska man aldrig ta det där sista åket vilket en av de yngre piloterna fick erfara under söndagen. Med yngre menas sådär 25-30 år. Han hade två plan och flög klockrent med sin Stuka. Gjorde en störtdykning, släppte bombatrappen. Verkligen snyggt. Innan hemfärd skulle han sen bara göra den där sista flygningen med det andra planet som var en Texan SNJ-5 "War Dog" modell större och han kunde som sagt verkligen flyga. Perfekta rollar över startbanan t.ex. Men han hade glömt kolla hur mycket soppa han hade i så det blev motorstopp. Och det där med nödlandning var nog inte hans grej. Eller om han helt enkelt blev för nervös. Maskinen kom in så snyggt till att börja med, men så stallade han och damp i backen från 4-5 meters höjd och så slutade träffen i moll för hans del.

Det fanns dock de som var lite till åren komna och inte var riktigt lika duktiga piloter. Om man ställde sig bredvid och tittade på spakföringen så kan man verkligen undra om det inte var guds försyn som till största delen styrde planet. Ofta var det två gubbs där den ene talade om för den andre hur han skulle göra. Märkligt nog märktes inte så mycket på flygplanets uppförande i luften, men det såg rätt så nervöst ut på sändaren. En gång backade jag faktiskt och tog betäckning för det såg ut som det här kunde bara sluta på ett sätt. Stort och tvåmotorigt var det också. Vänsterspaken var fullt upp hela tiden. Med två kraftiga rovor var det ingen skalafart direkt. Full sula hela tiden. Men den kom ner så snyggt. Antagligen guds försyn igen. Kunde inte avgöra vilket, för vid det laget stod jag en bra bit bort. För övrigt såg jag enbart tumflygare och ingen använde långa spakar.

Detta var den andra träffen som hölls, så första året skulle förstås överträffas. Därför radade man upp alla plan vinge vid vinge och tog fram måttbandet. Tim hade först problem med att passera 700 feet. Det fattades fjuttiga 28 tum, men efter upprop kom det fram ytterligare modeller, så det hela slutade med 726 feet. Däremot grymtade Tim över att det fattades 6 stycken. Annars skulle han fått ihop till 100 modeller. Tim trodde tyvärr att större än så här blir nog inte träffarna framöver, för gubbarna dör av eftersom och återväxten är klen.

Slutomdömet blev en lyckad träff mitt ute i ingenstans. Det blåste en hel del men det bekymrade ingen. Man flög ändå. En kommentar hörde jag vid lunchen "Om ens hamburgare far av tallriken i byarna (vilken den gjorde), är det för blåsigt då tro?"

Höjdpunkten var nog ändå när det blev dags att ta Harry Trumans The Independence till väders. En mäktig maskin. När passagerardörren öppnades stod presidenten där och läste upp sin berömda deklaration.
Givetvis när en amerikansk president är uppe i luften måste han ha skydd av eskortflyg. Så även här.

Nästa helg är det en jetmaskinträff i Rushford en liten bit åt andra hållet och helgen efter det så går den 6'e ORRO-träffen av stapeln. Då är det enbart helikopter här. Vid mitt förra besök 2003 var det 100 piloter och runt 150 maskiner. Ska bli intressant att se hur det blir i år. Men innan vi kommer så långt måste dagen avslutas med middag innan kvällsflygningarna tar vid. För 10 dollar (~75 kr) håller Karen med tjocka revbensspjäll, bakad potatis, bröd och kokta majskolvar med smör och du får äta så mycket du orkar. De nästan tvingar på en mer. Undra på att amerikanarna sväller på bredden om det här är en standardmåltid. Och sen blev det prisutdelning och lotteridragning.
Man delade ut priser för den som hade störst modell, den som åkt längst, den som flugit bäst, den som det var mest synd om och till sist vilken modell piloterna själva röstat fram. Tim tyckte jag skulle skaffa något till nästa gång för då skulle jag garanterat få priset för den som hade åkt längst. Jag sa att jag tänkte nog undvika det för då måste jag skaffa en resväska till för det var inte precis några plaketter man delade ut, utan rejäla saker. Dessutom hade det varit orättvist mot de som dunkat fram i timmar på dessa oändliga betongvägar. Jag var ju ändå där i andra ärenden och hade helgerna lediga. Man förstår att de flesta delstaterna inte har speciella hastighetsbegränsningar för släp. Då skulle man väl aldrig komma fram.
En viss munterhet uppstod när det visade sig att den som slutligen fick priset bodde fyra kvarter längre bort på samma gata mot vad kompisen gjorde. De var från Denver i Colorado. De hade lastat alla modeller i ett släp och två frivilliga turades om att köra medan resten tog flyget. 981 miles stod det på trippmätaren när de kom fram. Det är 160 mil det. Enkel resa.

Efter det blivit för mörkt att flyga tände man en stor brasa och vad som hände sen är en annan historia för det vet inte jag. Jag hade ett dygns missad sömn att ta igen så jag tackade för mig och for tillbaks till hotellet. Men när jag hjälpte Tim att röja dagen efter låg det en hel del glasfiberväv bland brasresterna så jag har mina aningar om vad de eldade med. I containern låg dessutom avsevärda mängder med tomma ölburkar så de hade nog haft roligt.

Jag glömde visst att tala om vad den arrangerande klubben heter. Namnet är SMMAC som står för Southern Minnesota Model Aircraft Club och de huserar strax utanför Owatonna. En timme söder om Minneapolis/S:t Paul eller Twin Cities som städerna oftast kallas. De sitter ihop likt Solna och Sundbyberg. Vet man inte var gränsen går är det omöjligt att avgöra i vilken stad man befinner sig.

En annan lite lustig grej är att man fortfarande ger sina barn typiskt nordiska namn om man stammar därifrån trots att det gått några generationer sen förfäderna anlände till USA. Fast det måste förstås bli anpassat till engelskan, så t.ex. Tims dotter Katrina är fortfarande stavat med K. Jag tror för övrigt att hon inte kan heta Katrin eftersom det inte går att uttala på engelska. Våra vokaler finns inte här. Hur som helst, trevliga är människorna här ute på Prärien där bilarna står med rutorna nervevade och alla har alla sina pinaler helt öppet. Tror inte det det existerar i deras medvetande att någon skulle vara oärlig. När det är som kallast på vintern låter man bilarna stå olåsta på tomgång utan affärerna eftersom det kan bli både 20 och 30 grader kallt. Så det är precis som hemma förr i världen.

Danne Johansson, MFK BusyBee i Bålsta på återbesök i Minnesota 2006.